Fria fåglar.

Idag städades det hos hönsen så de fick gå fritt under tiden. Fåglarna har vårkänslor. Det flaxas, krafsas och pratas. Gräs, mask och sten, ingenting går säkert när födgenierna är lösa. 

Tupparna ville dock göra lite annat än bara äta...

Fåglars fortplantning är ganska intressant tycker jag. 

Eller ja, det finns intressanta faktorer i det hela. 

Som att från det att tuppen nyper hönan i nacken och sätter sig på henne tills det att han kliver av handlar om några få sekunder. typ 10 sekunder, sedan är allt klart. 

Eller som det faktumet att fåglar bara har ett hål. De har samlag rumpa mot rumpa. Detta betyder också att äggen kommer från samma plats som deras bajs. Japp.. tänkt på det ni. 

Eller det där att efter en av dessa tio-sekunders-grejer är hönans ägg befruktade i veckor framåt. 

Eller att ett befruktat ägg kan förvaras i kylskåp i veckor för att sedan läggas under en höna (eller kläckmaskin) och bli en liten bebis. 

Eller att det bara tar dryga 20 dagar av värme och närhet för att kycklingarna ska komma till världen. 

Världen är konstig och fascinerande. 

Vind, Vass och Vatten.

Snön har smält men än ligger isen på sjön i skogen.

Hoppas att det blir vår på riktigt snart. Även med en mild vinter är jag mer än trött på snö och mörker.

Ett år.

Idag får ni massa Emme-knasar-sig självporträtt på mig.
För idag firar jag en väldigt viktig dag.

Idag är det ett år på dagen sedan jag slutade räkna och började äta.
(Det inlägget länkar jag här om någon är intresserad.) (Och de andra viktiga inläggen med samma tema här och här)


Så här såg jag ut för exakt ett år sedan. De fyra första har jag aldrig visat tidigare.

Det är en viktigare dag för mig än min födelsedag.
Jag gjorde det som jag trodde var helt omöjligt.
Jag hade förlikat mig med att jag skulle svälta till döds.
Det var så det skulle bli.
Jag trodde att jag hade gett upp.

Ett helvetes år, och 32 kg av min kropp försvann.

Men jag tog mig tillbaka.
Jag tog tillbaka kontrollen och körde bort demonerna.


Jag har inte vägt mig sedan den dagen, och tänker inte göra det någon mera gång i mitt liv. Jag slutade använda smink och färga håret. Jag har bara varit jag i många månader nu. Som jag är. Utan allt det där 'förfinande' som samhället erbjuder. Jag vill stå stark i mina åsikter och vara en förebild som helt ärligt tror på att alla är vackra som de är. Mitt hår ska få växa sig så långt och vilt det kan.
Bli en lejonman.
Ett bevis på att jag inte kan tämjas, förstöras eller brytas ner.

För jag tar mig upp igen.

Dagen firas med hemgjord smultroncheesecake. Noooooommm!!
Receptet kommer snart på wakandaskitchen.


Ha det gott,
och ät mycket gott!

Promenad med Morris.

Mitt barn följer mig vart jag än går. Han är i samma rum som mig 90% av tiden och följer gärna med på promenader. Nu har han börjat få sova i min säng på nätterna också. Det har inte fungerat tidigare för så fort jag försökt sova skulle han väcka mig och ha uppmärksamhet, men nu verkar han ha mognat på sig och förstå att jag också behöver sova ibland.
Idag tog vi en promenad i en vintervärld. Morris var i alla fall fin mot all den vita snön även om den gärna får försvinna så fort som möjligt enligt mig.

"Do you wanna' build a snowman?"

Våren försvann.

Jag drog upp rullgardinen och vintern var tillbaka.
Det gjorde mig himla besviken.
Jag som ville ut och springa.
Istället gick jag ut och gjorde en snögubbe. Har gått runt och sjungit på den låten från "Frozen" hela dagen.
 "Do you wanna build a snowman? Come on let's go and play.." 
Men precis som i filmen ville inte mitt syskon bygga en snögubbe med mig, så det fick jag göra själv.

Självporträtt.

Fick lite inspiration till självporträtt igår eftermiddag. Bilderna blev sådär, jag såg lite halvdöd ut på dem allihopa, men jag hittade en häftig gammal bondemaskin ute på ängen som var lite rolig att fota vid.

En hyllning till fotografi och flera små vårtecken.

Hur många mängder av analoga fotografier finns inte i varje familj? I min finns i alla fall tusentals. Hela min uppväxt finns dokumenterad på det där vardagliga enkla sättet, och jag tycker att de alla har en skönhet som jag inte sett förut. Det finns så många känslosamma ögonblicksskildringar. Mamma har som plan att göra ett stort collage av massor av de gamla bilderna. Det tror jag kommer bli fint.
Pappa hittade också ett gammalt fotografi från 1920-talet i dödsboet. Det är på min farfar (lilla pojken i mitten) och hans familj. Så tog man familjebilder på den tiden. Jag tycker det fotografier är otroligt häftigt. De visste de inte när bilden togs att nästan hundra år senare skulle deras barns-barns-barn luta sig nära fotografiet och studera deras strikta ansikten. Fotografi är helt enkelt underbart.

Sedan har jag lite vårtecken.
Små snödroppar som kämpar sig upp ur jorden.
Mina blommor som har flyttat tillbaka till mitt fönster från vinterns-stand-in-lysrörs-sol.
Tiger och Clara som strosar fritt, och Midas som förnöjt står och galer på gräsmattan.

Familjepromenad.

Idag måste vara årets första vårdag. Solen har lyst sitt underbara och obarmhärtigt ljus på bleka ansikten och vintersmutsiga hörn. Jag har hittat snödroppar, läst utomhus och låtit fåglarna springa löst.

På eftermiddagen tog vi också en promenad. Vi plockade pantburkar och annat skräp under tiden vi gick, så nu är vår lantväg rensad och vi fick en lek att leka. Jag hittade flest burkar och vann.

Min familj är knasig men väldigt bra.

Katt & Hund.

Dagens mysbesök hos syster och Beto resulterade i husvisning (de har fått det så fint så), semelfika, och mycket djurfotograferande.

Allahjärtansdag.

Jag tycker det är fint att kärleken får en egen dag. Sedan går det ju alltid att diskutera saker runt om, som konsumtion och att kärleken borde vara lika viktig alla dagar, och faktumet att det är okej att vara singel på allahjärtansdag.

Mamma gjorde både glutenfria semlor och stansade ut vattenmelon dagen till ära. (För fler bilder och recept kan ni kolla hennes blogg.) Lillebror bakade cupcakes till sin flickvän, och där blev det några kvar. Och imorse när jag kommer upp och ska äta frukost har jag till och med fått allahjärtansdag presenter av mamma. Hon är så söt. Jag fick en strut med praliner och en fin liten Muminskål. Få barn var nog lika beroende av Mumin som jag när jag var liten.

Det är dock frustrerande när jag kommer på mig själv att få en ångestklump i magen och "Åh nej." tankar, när jag fick choklad. För tre år sedan hade jag tänkt; "Wooohoo! Choklad! Nomnomnom!"
Jag är fortfarande inte så frisk som jag skulle vilja vara. Och det är jobbigt, irriterande och frustrerande. Men oavsett så har jag ätit upp alla smarriga praliner, ätit en semla och en cupcake.


Vem behöver pojkvän och fin middag?

Jag har sprungit längs de öde landsvägarna genom dimman tills allt jag kunde känna var mina egna andetag och musklersnas rörelser och det enda jag kunde höra var mina hjärtslag. Jag har ätit massor med gott. Jag har varit herde till hönsen som skruttat runt på gräsmattan och jag har lekt med lera i flera timmar.

Nu ska jag äta god middag och sedan krypa upp i soffan och titta på Valentine's Day, som har blivit lite av en tradition.


Ha en bra kärleksdag.

Sanningen om jobbet på mjölkgården.

Så.
Nu ska jag berätta för er vad som hände med jobbet på mjölkgården. Jag gick dit frågade om jobb, de sa "Visst, vi har massa jobb." och jag började några dagar senare. Jag slet och fick göra de smutsigaste och jobbigaste uppgifterna varje morgon, och det var okej med mig. Jag hade inga problem med att gå runt själv och skrapa skit och halma till alla korna. När jag sedan pratade med henne om anställning, en vecka eller så efter jag börjat jobba kom det fram att de inte hade råd att ha mig där, men att jag kunde jobba januari ut eftersom den ena av de två Ukrainarna som jobbade där var bortrest dessa veckor.
Jag blev inte särskilt ledsen över detta eftersom att jag kände efter bara dagar att kroppen började ta stryk. Jag var slut i kroppen en vecka efter jag slutade jobba och mina händer och fötter försöker fortfarande att hämta sig efter alla blåsor och skavsår.

Att ha jobbat där har dessutom gett mig en inblick i kornas liv. Mjölkkorna som sägs ha det ganska hyfsat bra.
Aaa, fast nej.

Det finns mycket som inte går till som det borde.

Kalvarna som föddes fick några få timmar tillsammans med sina mammor, mindre än en dag, sedan ställdes den nyfödda kalven i ett eget litet bås och mamman kördes ut till de andra mjölkkorna.
De nya kalvarna flyttades till en ny inhägnad tillsammans. De lyftes dit av de andra i svansen och örat. Jag skulle hjälpa till med detta, men klarade inte av att hålla dem så. Jag lyfte dem under magen istället.
När kalvarna får sin mjölkhink trängs de och slåss om den. För att inte en annan kalv ska sno en annans mjölkhink slås de hårt på huvudet med en orange pinne av den som håller hinken, så att de ska flytta sig.

De mjölkkorna som inte gick till mjölkningsmaskinen frivilligt samlar de ihop och jagar dit. Detta genom att slå dem med samma tillhygge vid ryggslutet så hårt de kan.
Vissa mjölkkor var extremt halta och vissa magra. En del ungdjur hade stora läskiga bölder på halsen och ansiktet. Jag rapporterade detta. Den där kon är väldigt halt. "Aj då." Är inte den där kon väldigt mager? "Nej då, ingen fara." Ett ungdjur har en stor böld på bogen. "Det är en en vanligt infektion, under behandling."
De tre hundarna som sprang runt där hjälpte ibland till att flytta korna, genom att gå fram och bita dem.

Därför var jag glad att jag bara kunde gå runt och mocka, jag ville inte samla in korna eller mata kalvarna när jag insåg vad det innebar.

Och på min näst-sista dag när jag som vanligt gick och började skrapa skit, visslade jag och knackade lite försiktigt på en mjölkko som inte vill flytta sig där hon låg och sov. Alla andra reste sig och lunkade därifrån, men inte hon. Hon gick inte att väcka.
För hon var död.
Jag letade andning, hjärtslag och rörelser i täcken på liv. Jag gick fram och tittade henne i de öppna ögonen. Men det var ingen där. Jag sprang och sa till min arbetskamrat, som gick fram till kon, och konstaterade sakligt "Yes. Dead." och ringde sedan till ägaren. Kon låg kvar där hela förmiddagen när jag jobbade vidare. De andra korna gick nyfiket fram och nosade på henne. Jag flyttade hennes svans som hängde ner i dyngan så den inte skulle bli överkörd av den automatiska bajs-maskinen. Hennes mage svällde, och hennes ögon sjönk för varje timme som gick.


Så där har ni sanningen.

De veckorna fick denna vegetarian att vilja bli vegan.