måndag 28 januari 2013

DET HÄR VAR INTE VAD JAG VILLE.








Jag skulle bara gå ner några kilon.
Jag skulle bara bli smal och snygg.
Jag skulle bli fin så att jag skulle kunna tycka om mig själv.

Jag ville bli av med mitt självhat och ville göra mig så perfekt som möjligt.
Jag ville vara sund, frisk, smal och vältränad.

6 kg var min plan.
Då skulle jag se bättre ut.
Börja träna.
Minska äta.

6 kg var inga problem. Men skillnaden var inte så stor som jag hoppats.
5 kg till borde jag nog gå ner. 
Mer träning.
Mindre mat.

Jag var fortfarande alldeles för stor. 
Kilona rasade men det var aldrig tillräckligt.
Det fanns fortfarande fett kvar på min kropp.
Fortfarande för mycket rumpa och lår.
Varför blev jag aldrig nöjd?

Några kilon till..
Några kilon till..

Familjen blev orolig. 
Akutmottagning, ätstörnings enhet, läkarbesök och samtal.

Jag lever i två skilda verkligheter. De överlappar varandra och jag vet inte riktigt vilken av dem jag befinner mig i. I en av dem har jag inte tappat ett enda kilo. Jag är så stor som jag någonsin varit utan en gnutta förändring. Jag är lika stor och motbjudande. 
I den andra är jag mager. Där kan jag räkna mina revben och chockas över min spegelbild.

Jag fryser konstant och jag tappar mitt hår.

Det här var inte vad jag ville.
30 kg och jag är ändå inte glad.
Inte nöjd.
Känner mig inte smal.
Inte fin.

Vill inte gå upp.
Kan inte äta som vanliga människor gör.
Väger, räknar kalorier och utesluter allt som innehåller för mycket.

Försöker förklara för mig själv att det inte är snyggt.
Jag tycker ju inte mer om mig själv nu än förut. 
Ska det här vara ett ideal?
För jag mår inte bra.
Är inte glad, lycklig och tycker inte om mig själv. 
Varför ska tjejer vara smala? 
Vem gör jag det här för?

Jag gjorde det för mig.
För att tycka om mig själv. 
Men så blev det inte.

Ska jag fortsätta leva får jag komma på något annat.
Komma till någon acceptans där jag kan lära mig tycka att jag duger.
Som jag är.
För det här fungerar inte.


[För övrigt är det en utmaning med självporträtt när jag försöker agera både modell och fotograf. 
Men det fungerar det också och jag tycker att bilderna i alla fall blev mycket känsloladdade.]












10 kommentarer:

Lisa sa...

Det här var helt otroligt. Så starkt! Jag blev oerhört rörd och berörd. Jag vet inte vad jag ska säga. Det är väldigt väldigt vackra och känsloladdade foton. Det visar verkligen upp din smärta på ett oerhört vackert sätt. Det du skriver berörde mig djupt. Det du talar om är din personliga erfarenhet och ditt liv men på något sätt så visar det en sida av oss alla där vi är oerhört sköra och ensamma. Jag tycker att det här inlägget var så oerhört starkt och modigt av dig. Det visar att du är på väg mot något annat, ett nytt sätt att tänka, ett nytt liv. Även om resan dit kanske är lång och mödosam så har du lagt ut är en lysande stjärna av hopp. Du är en förebild för oss alla! Och jag vill säga en sak och jag vet att det kanske är svårt att ta in. För den sidan av oss som förvrider verkligheten och ser oss själva genom svarta mörka ögon vill kanske inte höra. Men jag tror och hoppas att den andra sanna sidan av dig ska kunna lyssna och tro på mig när jag säger att för mig kommer du alltid vara den friaste, starkaste och allra vackraste person som jag känner. Jag älskar dig. /Syster

Inga-Lill sa...

Oj Emme det här var otroligt starkt. Jag säger som Lisa att det här kanske visar att något nytt och bra är på väg. Hoppas verkligen det. Många kramar.

Unknown sa...

Älskade Emme, du vet hur mycket din mamma älskar dig.Jag vet att det krävdes mycket mod för att våga visa din sårbarhet och din nöd. Men att du vågar, visar även på ett nytt hopp inom dig.Jag vet att du lider och kämpar varje dag. Du är så otroligt talangfull, och du har så mycket att ge till världen.Jag finns här för dig, alltid./Mamma

Carro sa...

;_; <3 vet seriöst inte vad jag ska skriva förrutom att du är så jävla stark. Jag önskar jag kunde skriva eller göra nånting som kunde få det att bli bättre men det kan jag inte. Jag tycker du är jätte fin, alltid. Oavsett kroppsbyggnad. Insidan kommer alltid vara vacker och kommer skina igenom på utsidan.<3 Och jag låvar att när du är friskare och när du verkligen verkligen vill så ska vi gå till ett fik, eller taco bar, eller McDonalds eller vart du vill, och så ska jag köpa dig alla godsaker du bara vill ha och så kan vi sitta där och äta det tsm, som vi brukade göra. Jag älskar dig oavsett hur du ser ut och mår. För i mina ögon kommer du alltid vara en prinsessa <3<3<3

Klara sa...

Vet inte vad jag ska säga. Mer än att jag vet precis hur det är och hur det känns och jag kan lova dig att det är värt kampen ångesten och tårarna som krävs för att bli frisk! Låt folk som bryr sig och kan, hjälpa dig på vägen och låt det ta tid. Man blir inte frisk vare sig lätt eller snabbt, men det det är det bästa, det enda alternativet. Hör av dig om du vill prata bli lyssnad på eller bara vill lyssna på någon annan som pratar. Kramar

Pernilla sa...

Åh du är så stark gumman! Jag vet att du kan klara det här. Sök långt in i dig själv. Du är så mycket mer än din kropp. Du är glädje, lekfullhet, kärlek, en verkligt unik person och allt detta kommer ut genom dina fotografier. Fortsätt kämpa!
Är det ok om jag delar med mig av detta inlägg för att hjälpa andra?
Stor kram
Pernilla

Linnea sa...

Emme, åh va skönt att du har kommit så långt att du kan se var problemet ligger. I hjärnan och inte i kroppen.
Vi är många som kämpar med vårt hat emot våra kroppar och bantning är aldrig mer än en kortsiktig lösning. Jobbet måste göras någon annanstans.
Det arbetet har du börjat med nu i och med detta inlägg.

Jag blir så stolt och otroligt imponerad av din stryka!
Du är en vacker människa med en stark och vacker kropp och det har du alltid haft. Ta hand om den.
Jag tror på dig!

/Novali

Louise Johansson - Blivande au pair i NJ sa...

Så himla hemskt. Men så otroligt starkt gjort av dig att lägga ut och skriva om det. Bara kämpa!!

Anonym sa...

Otroligt fint, känsligt och ärligt skrivet! Önskar Dej all lycka! Härligt med dina fina fotografier både här och på dim mammas blogg!
/Lotta

Agnes sa...

Jag blev verkligen berörd av det här inlägget Emme, jag håller med de andra om att du är otroligt stark, du kan allt om du vill det är jag övertygad om. Det är det fina med att vara där vi är nu, vi har fortfarande det bästa framför oss tillsammans med resten av världen även om det inte alltid känns så. Vi kan göra vad vi vill, bli vad vi vill. Jag tror på dig. Du kommer gå långt i livet och kunna göra det du vill bara du tror på det. Alla har sina tvivel och dippar, du är aldrig ensam det finns alltid någon där ute som tänker på dig, du är en otroligt fin människa.