tisdag 7 oktober 2014

Rondane dag 2











Vi vaknade till de kalla stormvindarna och ett vackert morgonljus på onsdag morgon. Vi sprang upp för ett minifjäll vid tältplatsen för att fotografera soluppgången. Vi åt frukost tillsammans i det största tältet och packade sedan ihop och började gå igen.

Vi gick i lätt uppförsbacke mot fjällen hela dagen. Stannade och fotograferade en älv, och fortsatte att gå. Molnen tätnade och vinden fortsatte blåsa iskallt. Vi försökte finna lä för att få i oss lite lunch, men det slutade med förfrusna händer med ljummen nudelsoppa i magen. Vi fortsatte gå med tunga steg på ett ständigt skiftande ojämnt underlag. Molnen tätnade och sjönk till dimma. Fjällen försvann. Vinden ven, ryggsäcken skavde och dess tyngden tryckte, jag var trött, hungrig och kall. Ingenstans fanns värmen och tryggheten som jag drömde om. Det här var allt som fanns. Allt jag hade att använda. 'Gilla läget' har fått en ny innebörd för mig. Det finns sådana tillfällen där det inte finns något annat att göra. Gör det du måste, gör det bästa av situationen, men du måste ändå bara acceptera omständigheterna.
Vi kom aldrig fram, men stannar ändå. Vi var nästan framme där vi planerat att slå läger och tog den platsen istället. Vi slog upp tälten tätt inpå varandra på en plats som inte syntes. En bit fjällmark omringad av en tjock vit vägg. Klockan var bara fem på eftermiddagen men vi var kalla och trötta så vi kröp ner i sovsäckarna. Hanna kom in och la sig hos mig och Vanja. Tre stycken i ett tvåmanna tält försökte vi få upp värmen i våra vintersovsäckar. Tre korvar med sovsäckarna tajt åtdragna runt kroppen låg vi utslagna och pratade och skrattade medan det mörknade.


Vinden fortsatte vina och regnet öste ner. Jag fick inte riktigt upp värmen och jag fasas över att behöva krypa ur min sovsäck. Efter en tid som inte följer den vanliga rymden kom Leif förbi vårt tält och berättar att Molly är sjuk och att vi alla får laga mat i tälten ikväll eftersom det regnar så. Vi drog fram gaskök och lite mat. Värmde soppor och åt knäckebröd. Sedan drog vi på skorna, tog panlampan, toapappret och tar satts. Springer ut i mörkret, regnet, blåsten och dimman. Jag går två meter och sätter mig och kissar. Tandborstningen fick vänta tills en annan dag. Tälten syns inte. Ingenting syns. Hade jag gått längre hade jag inte hittat tillbaka. Vi kröp ner i sovsäckarna igen och gjorde oss redo för att sova. Nästa dag var planen att bestiga ett berg. Jag började se scenariot att det här är allt vi kommer att uppnå. Att vi skulle ligga där och frysa tills vi var tvungna att vända om hemåt igen. Att Molly är så dålig att helikopter måste hämta henne.
Det var inte så jag planerat att Norgeveckan skulle bli.

"Imorgon har jag beställt en fantastiskt vacker dag, med strålande solsken och vi ska ta oss till toppen av Rondeslottet." Sa jag till Vanja och Hanna.
Fjällväder är ombytligt. Men hur mycket trodde jag egentligen på att vi skulle kunna bestiga en 2 000 meters topp nästa dag?

Inte mycket.










2 kommentarer:

Patricia MacDonald Gustavsson sa...

Åååh vilka fantastiska bilder! Jag är så spänd på att få se fortsättningen. Och jag längtar efter att få hem dig på fredag! Saknar dig! Kram mamma

Lisa sa...

Galet vackra bilder. Vilket hysteriskt äventyr! Skönt att du överlevde, typ...