En fantastisk bok, två polaroider och en halv katt.

Jag jobbar inte längre på mjölkgården, vilket jag tänkte skriva lite mer om någon dag i framtiden, så nu söker jag nya jobb igen.

Jag söker jobb, fixar med mina skolansökningar och tar en dag i taget.
Livet känns helt okej. Nu vet jag ju faktiskt vad jag vill göra och söka till, så förhoppningsvis bor jag någon annanstans och pluggar till hösten. Dessutom blir det ljusare för varje dag och jag tror sommaren kommer bli bra. Jag planerar dagar i solen, ljusa nätter då jag bara vandrar runt i skogen, en växande bebismage på min syster, en konsert i sommarvärme med bästa Carro och en solresa till havet.
Det kommer bli bra.

Jag läser en hel del också, har två böcker påbörjade samtidigt och har redan läst ut två stycken böcker i år, båda med över fem hundra sidor styck. Boken jag fastnat i just nu heter Boktjuven, och jag tycker att den är helt fantastisk. Den har en fin historia, men det är sättet som författaren skriver på som jag älskar mest. Han vet hur han ska använda ord för att få mig att fastna i dem. För att få dem att gå in på riktigt.
Rekommenderar starkt.

Jag har börjat springa igen också. Bara för att det är en sådan otrolig meditation för mig. Motion kan vara en jäkla ångestfylld plåga, det var det för mig förrförra hösten när det bara utvecklades till ett tvång och en sjukdom. Därför skulle jag aldrig vilja att människor nu läser detta och känner "Åhh, jag borde också börja träna, för det är ju sådan man borde göra, fy vad dålig jag är som inte gör det". Det är inte därför jag skriver om det. Jag tycker det är något som man bara ska göra om man känner att man vill, orkar och har tid. Och alla de tre uppfyller jag just nu. Dessutom vet jag att jag mår otroligt bra av det. Med en öppen landsväg, musik i öronen och bra skor på fötterna är jag oövervinnerlig. Levande på riktigt.
Därför springer jag.

Jag tänkt ta en enkel bild på boken och på de två dimmiga polaroiderna jag tog igår.
Det var tanken.
Så fort jag lagt fram boken kommer Morris och ska vara med.
Men jag skulle aldrig komma på tanken att neka en modell.

Promenad.

Jag längtar till våren,
men idag kändes den inte alltför långt borta.

Att städa efter tre generationer, del 5.

Igår samlades vi åter för att röja. Igår var vi plus en Agneta och den fina vovven Eppsi, och minus en Syster och Beto som är mitt i sin egen inflyttning.


Alla skolböcker från 1800 talet fram till 1960, varenda nummer av Ica kuriren och Kalle Anka som någonsin givits ut, alla brev från gammelföräldrarna, lakan, handukar, dukar, allt handbroderat, vävt, knypplat och virkat, små underlägg och dukar som alla är gjord för hand för nästan hundra år sedan, porträtt på människor som jag inte vet vilka de där, en gunghäst, häftiga glasflaskor-vaser-saker större än du någonsin sätt, mera gamla kläder, björkved från 40-talet, och en smygtitt på en vind där det bara finns mer och mer av allt och inget.


Igår fick jag med mig hem en jättefin sjömansklänning och några andra häftiga plagg och tyger. Min garderob blir mer egen för varje gång vi åker dit.

En film om våren.

Hade tänkt lägga filmen direkt här på bloggen, men det tyckte inte blogger, så jag länkar den här till er istället. (och som alla alltid skriver, glöm inte HD)

Jag har lekt lite med filmfunktionen på kameran sedan jag fick den förra vårvintern, men inte haft någon koll på hur man redigerar och sätter ihop en film. Men för någon kväll sedan fick jag en lektion i filmredigering av min fina bror på hans stationära dator med super-proffs-filmredigerings-program. Det blev ju inte proffsigt för det, eftersom det är första filmen jag någonsin redigerat ihop, men jag är ändå nöjd. Meningen med 'redigeringen' var egentligen bara att jag ville sätta ihop de filmsnuttarna jag tagit till en film.

Dessa filmbitar filmade jag under en sådan där idyllisk vårdag när jag bara vandrade runt i skogen och fylldes av våren. Sådär så att jag ville vårskrika som Ronja rövardotter. Fåglarna sjöng, bäcken porlade, solen sken och vårblommorna blommade.

Suck.. Så mycket jag längtar till våren. Därför tänkte jag att det var ännu viktigare (och retligare..) med en vår-teaser.

För detta, gott folk, är vad vi har att se fram emot om vi står ut några veckor till.

Med jorden under tassarna.

Sitter och leker-jobbar med min Inspirationsbok och la nyss till några bilder som jag tog på Morris och My när de följde med mig på promenad i skogen förra våren. My är så fin på bild så hon fick hamna här på bloggen också. 

Ha en bra fredagskväll.

Jag känner våren i vintern.

Uppsala är grå.
Stilla mellan frysande och smältande.
Inte kall, inte varm.
Inte vinter, inte vår.

Men dagarna går.
Och mörkret kommer allt senare.
Och fåglarna visslar allt mer.

Och
Jag känner våren i vintern.

Vet ni vad?!

(En bild jag tog som bröllopsfotograf på min systers bröllop juli 2012)

Jag förstår egentligen inte varför man säger så, 'Vet ni vad?', hur skulle ni kunna veta, jag har ju inte berättat än. Som när man säger 'vet du var jag åt till lunch idag?' eller 'vet du var jag drömde inatt?' Såklart personen inte vet. Hur skulle de kunna veta? Du har ju inte berättat det än. Det det hela egentligen betyder är bara 'Lyssna upp för jag har något som jag ville berätta för dig, något som jag vill att du ska lyssna uppmärksamt på, för det är viktigt för mig och kommer förhoppningsvis intressera dig.'

Men just det jag ska berätta vet jag att vissa redan vet, det är ju just därför jag nu har tillstånd att skriva det offentligt, därför de som alla skulle underrättas personligen redan fått höra det.

Jo, såhär är det.

Jag ska bli moster!!!

När jag var liten hade jag det hela planerat i mitt huvud att eftersom min älskade storasyster är tio år äldre än mig att jag skulle bli moster riktigt tidigt, typ som tio eller kanske femtonåring. Jag hade nästan slutat att fundera över hela moster-grejen nu när Lisa och Beto kommer över på middag för några veckor sedan och helt lugnt berättar att de är gravida.
Jag skrek rakt ut och svingade min lilla storasyster runt i luften, mamma började storgråta och pappa sprang till datorn för att söka reda på hur man räknar ut exakt hur många veckor gravid någon är för att beräkna storlek på bebisen och blivande födelsedag. Lillebror var inte hemma så honom ringde vi och berättade för och hans första kommentar var "Det var på tiden."

Så sedan dess har det diskuterats bebisnamn, köpts bebisböcker och gåtts igenom gamla barnkläder som mamma sparat. Och när vi träffades för några dagar sedan gick det till och med att se en liten bula på min systers mage. Jag har redan pratat lite med den. Det första ungen borde höra är moster som säger "Hallåååå där inne!",  så det så.

Det gör de de närmaste månaderna lättare för mig att ta mig igenom. Jag har ju ett möte med en liten, skrikande, skrynklig sak skapad av min bästaste syster och hennes Beto inplanerat i slutet av Augusti, och det kan jag ju inte missa.

Jag ska bli den coolaste spec-mostern ever.

Happily.

Jag stör mig så på att människor identifierar sig med sin musik, eller det är väl okej om de vill göra det, men de har inte rätt att identifiera andra på grund av vad de lyssnar på. Musik visar inte vem man är även om det kanske ibland kan spegla känslor. Att sådant som är populärt av en stor del av världen ska vara fel för att att 'alla' tycker det är bra eller tvärtom. Att man skulle vara en sorts person bara för att man tycker om samma musik.

Jag har aldrig varit en sådan musikperson som alla runt om kring mig tycktes vara under tonåren. Jag har hittat ett band eller en artist som jag tycker är jättebra och sedan lyssnat massor på det i ett par månader eller så och sedan gått vidare och hittat något nytt jag lyssnar lite extra på.

Det började med Within Temptation när jag var 13 år, det var det enda jag lyssnade på i evigheter. Men med tiden gick jag vidare till andra. Ett tag Nigthwish, en lång period bara Veronica Maggio, massor med Donkeyboy, sedan Phil Collins och Bryan Adams, en hel sommar med bara gamla Elton John låtar och Regnia Spektor, ett tag var det bara AC/DC och Bon Jovi. Jag har haft perioder med P!nk, Lynyrd Skynyrd, Paramore, Owl City, Laleh, Ed Sheeran, Avicii, Ellie Goulding, Icona Pop, Lady Gaga, Of Monsters and Men, Taylor Swift, Katy Perry, Adele och mycket annat, och mycket sådant som folk känner till.

Och just nu lyssnar jag mycket på One Direction, och av någon anledning känns det lite förbjudet. Lite som att det ska vara reserverat för alla hysteriska tolvåringar med väggarna täckta med bandmedlemmarnas ansikten. Som att om man tycker om deras musik är man automatiskt ett galet fan. Man får en hård stämpel i pannan.
Men jag gillar deras musik och jag ska gå på deras konsert på friends arena i sommar, och jag tror att det kommer blir riktigt kul.

För
bra musik = bra musik
oavsett vad som är populärt, mainstream, eller länkat till massor av skrikande och gråtande små flickor

Så det så.

I isen.

En riktigt grå och blåsig tövädersdag.

Efter slutet.

Idag avlivade vi Mose och Misha. 

De där älskade katterna jag haft, vad som känns som hela mitt liv. Mose räddade vi från ett katthem -99, och Misha köpte vi -01. Det är hela min skolgång och hela min uppväxt. De har liksom alltid funnits och alltid varit där. Alltid sprungit runt mina ben så att jag snavat över dem, alltid legat i våra famnar, och alltid sprungit efter ute oss ute på tomten. Alltid varit med. Alla födelsedagar, alla fredagsmyskvällar, alla högtider, och bara alla de där vanliga dagarna. 

Mose var familjens stora sociala älskling. Han följde efter oss och var där vi var, alltid, han tyckte om att leka med oss barn och lät oss göra det mesta med honom, vilket när man är barn finns mycket man kan göra med en katt. Man kan ta på dem assessorer, försöka lära dem hoppa hinder, och ta deras tassavtryck i lera. Var vi än gick var han där. Han skulle vara innanför morgonrockar, bredvid masserade småbröder, i skogsgläntan där vi eldade, på julklapparna och i knän. Men hans absoluta favoritplats var i min mammas famn. 

Misha var familjens lilla gossprinsessa. Hon älskade att få uppmärksamhet, att krypa in på konstiga ställen och sova och att bara ligga ute på gräset. 

Idag var tårfylld, plågsam och tillslut tom. Men katter blir gamla precis som vi alla andra och kan inte leva för alltid. De har haft fina, långa liv och varit otroligt älskade. De somnade lugnt i ett rum med levande ljus, i våra famnar. Kramade och pussade ända in i slutet. 

De kommer aldrig att glömmas, och därför aldrig riktigt dö.