Denna dag åkte vi till en av de vackraste platserna jag någonsin sett. Elafonissi. I huvudlagunen var det mer folk än jag hittills hade sett på Kreta sammanlagt, men den fantastiska platsen är stor, så vi gick. Vi gick tills vi gått längre än alla andra och vi hade en lagun helt för oss själva. Obegripligt vackert var det. Svårt-att-ta-in vackert. Det klaraste vattnet med löjligt hög temperatur, och en fantastisk omgivning och ett tiden-står-still lugn. Det finns ingen riktig tid där. Den står still samtidigt som den rinner i väg på några få ögonblick. Ingenting indikerar de flygande timmarna förutom ett en allt mer glödande sol. När man bara är, är en sekund en dag och en dag en sekund.
När solen stod lägre på himlen tog jag fram kameran och sprang runt för att försöka fånga känslan. Ödlornas spår över sanddynorna. Alla de magiska snäckorna som slippas till den rosaskiftande sanden. Sandkornen som klibbar mot bränd hud. Solen som reflektioner av vattnets dyningar som skapar ett levande nät av ljus. De små fiskarna i vattenbrynet. Sol mot hav. Hav mot sol.
När vi sedan åkte hem och det började skymma, sjönk temperaturen bland bergen tillräckligt för att vi kunde byta AC mot KD (korsdrag). Med min spellista på högvolym, fyra nervevade fönster, slingrande små bergsvägar, en trött kropp, en knasig bror att nynna, sjunga, sittdansa och mima låtarna med, och den fantastiska doften som de varma vindarna förde med sig. Den där kryddiga, torra, starka doften som finns i medelhavsländerna. Doften av värme, röd jord, oliv, rosmarin, blommor och hav- doften av en annan värld. Till allt detta körde vi vägen hem. En perfekt avslutning på en perfekt dag.
Dagen efter, sista dagen, hängde vi på vår vanliga strand igen. Jag fotograferade inget den dagen, så dessa bilder får avsluta Greklandssemestern. Det var en mycket bra semester. Jag längtar tillbaka.
