Cyklade ut i skogen idag.
Till bäcken som går mitt ute i ingenstans. Följde bäcken som jag brukar göra i skogens tysta döda vinterdvala. När skogen tog slut och bäcken slingrar vidare ut på ett uppvuxet "kalhygge-myr-vass-plats" brukar jag vända och följa bäcken tillbaka igen.
Men idag kände jag för att fortsätta. Inte för att jag visste varför.
Jag var nyfiken, vad fanns om man fortsatte framåt? Jag har alltid vänt där, aldrig gått vidare eftersom det inte verkar finns något förutom oframkomlig mark. Jag jobbade mig fram igenom täta små granar, övervattnad mark och vass. Inte för att jag visste varför, det ända jag gjorde var att att gå en jobbig väg i skogen som tröttade ut mig. Solen var på väg ner och jag hade ganska långt hem.
När jag gått en bit såg jag en mycket stor Al stå precis vid kanten av bäcken, och i alen var det hundratals små sparvar som åt av dess kottar.
Jag har aldrig sätt så många sparvar i ett träd förut. När jag rörde mig lyfte alla samtidigt, flög ett varv runt trädet och landade igen. Det var som om jag funnit deras heliga träd. Jag stod och tittade på dem en lång stund innan jag vände hemåt. Jag fann vad jag letade efter utan att veta vad det var jag letade efter. Fast så brukar det gå när jag går ut i skogen.
Till bäcken som går mitt ute i ingenstans. Följde bäcken som jag brukar göra i skogens tysta döda vinterdvala. När skogen tog slut och bäcken slingrar vidare ut på ett uppvuxet "kalhygge-myr-vass-plats" brukar jag vända och följa bäcken tillbaka igen.
Men idag kände jag för att fortsätta. Inte för att jag visste varför.
Jag var nyfiken, vad fanns om man fortsatte framåt? Jag har alltid vänt där, aldrig gått vidare eftersom det inte verkar finns något förutom oframkomlig mark. Jag jobbade mig fram igenom täta små granar, övervattnad mark och vass. Inte för att jag visste varför, det ända jag gjorde var att att gå en jobbig väg i skogen som tröttade ut mig. Solen var på väg ner och jag hade ganska långt hem.
När jag gått en bit såg jag en mycket stor Al stå precis vid kanten av bäcken, och i alen var det hundratals små sparvar som åt av dess kottar.
Jag har aldrig sätt så många sparvar i ett träd förut. När jag rörde mig lyfte alla samtidigt, flög ett varv runt trädet och landade igen. Det var som om jag funnit deras heliga träd. Jag stod och tittade på dem en lång stund innan jag vände hemåt. Jag fann vad jag letade efter utan att veta vad det var jag letade efter. Fast så brukar det gå när jag går ut i skogen.
Och idag tog det mig till ett heligt träd mitt ute i ingenstans.
Alltid lika intressant, frid-givande och oväntat.
1 kommentar:
Vad häftigt! Du hittade sparvarnas moderträd! Vad vackert. Väldigt Avatar och Princess Mononoke, och du vet att jag älskar sådant. Dessutom är det nog du som är hon...
Skicka en kommentar