ONLY YOU CAN LET IT IN

Dagen innan igår var jag ute och fotograferade omnejderna lite.

Igår var jag ute och sprang. Det gör jag några gånger i veckan nu för tiden. Blir lika fascinerad varje gång över hur mycket jag älskar det. Hur stark jag känner mig när benen få rulla på över landsvägen. Hur viktigt det är att känna en egen styrka. En självständighet och kraft som finns i alla men som ersätts av det onaturliga. 

Igår var det varmt, precis lagom varmt. Det var kväll, sådär halv åtta med lagom mycket ljus och sol. En evighetslång asfalterad landsväg omgiven av fält och hagar. Världen blommade och grönskade vilket syntes så tydligt i den klara kvällssolen. Det doftade sommar.

Solen kastade en lång smal skugga av mig på vägen, en som sprang lika fort och långt som jag själv. 

Med solen i ögonen, med den ljumna luften i lungorna, med den lugna brisen i ansiktet, med " Natasha Bedingfield - Unwritten" på replay och starkare snabbare ben för varje steg. De ökar automatisk tempot. Gradvis. Lita fortare, lite snabbare. Det är mot slutet de verkligen tar i. Flyger av vägen, springer, inte joggar.
Hjärtat slår som en dundrande trumma, lungorna vill ha mer syre än hela världen kan ge, svetten skapar ett konstgjort regn av salta tårar, kinderna hettar likt vid hög feber, musklernas dubbla önskningar kan höras i tankarna.
 Spring mer, fortare,snabbare, längre. 

Då känns livet lättare. Enklare. Friare. Rikare. 

Mera möjligt.