HÖNSHJÄRNA.

Det här är smultron.

Hon kläcktes en regnig juli dag i somras.

Hon är inte som de andra hönorna.

Hon har ingen rädsla, självbevarelsedrift eller hög intelligens.

Hon utgår bara från det lilla hon vet om världen i hönsgården, och hennes enda konstanta fråga är:

 "Går det att äta?"

Resten av vår lugna och tama flock går alla att lyfta och gosa med, men de backar ändå lite försiktigt på instinkt när man rör vid dem. 

Inte Smultron.

Hon står still.

 Alltför nyfiken på om jag faktiskt har något som går att äta. 

Allt måste ju provas.

Hon kommer fram till en, hoppar nästan upp i knät i mat sökandet.

Hon står stilla, nyfiken och förundrad när jag klappar henne över ryggen och under hakan. 

Lyfter jag upp henne tittar hon bara förundrat rakt fram. 

Sprattlar inte. Flaxar inte.

Kan lägga henne på sned i en hand och hon ligger kvar. Stilla. Väntar och tittar.

Hon nyps då och då i försök att hitta något gott. 

För vem vet; händer, ytterkläder och skosnören kanske är jätte goda, de måste iallafall provas varje dag. 

Att kalla henne för en hönshjärna vore en komplimang. 

Men hon är annorlunda. Egen och social, även om det bara är för att hon tror att hon ska få ut något av det.

Min höna Mucklan blev sjuk och dog i vintras, och min tupp Maximus blev mördad av en duvhök i höstas.

Så jag är glad att jag hittat en liten egen virrhöna som passar mig igen.

De är dem knasigaste som är roligast.