DÖDEN.

Igår var hela familjen borta hela dagen. När mamma sedan fram på kvällningen ska gå med vatten till hönsen ser hon en död höna i hönsgården. Hon springer och ropar på mig och berättar att Signe eller Britta har blivit dödad av en rovfågel. Jag springer med henne till hönsgården övertygad om det värsta.

Att min favoritfågel mördats.

När jag kommer in i hönsgården blir jag lätt illamående när jag ser det uppsprättade liket med köttslamsor, inälvor och utstickande benbitar. Jag ser de gul-orangea fjädrarna utspridda överallt runt platsen och jag fruktar fortfarande det värsta.

Inte förens jag tittar ner till mina fötter och ser den gul-orangea lilla hönan som har sprungit fram till mina ben och står och låter sitt vanliga tysta 'puuu-puuu' förstår jag att Britta lever. Extremt lättad lyfte jag upp henne och kramade henne länge.

Den mördade var Signe. 

Det var otroligt jobbigt och hemskt ändå, men det var iallafall inte familjens lilla hundvalpsfågel.

Signe var en jättefin och trevlig höna. 

Ung och vacker.

Syster till Britta och inte ens ett år gammal.

(Nedersta bilden är från hennes första dag med oss, tagen i Maj)

I år hade vi ju varit extra försiktiga för att inte förlora någon. I år fick de inte gå fritt på senhösten, vilket alltid är den tiden på året som rovfåglarna är som svårast. Men då hade en lyckats ta sig in i hönsgården (som för övrigt har tak) och sedan mördat och kalasat på Signe. Det fanns bara ett litet hål i nätet, och det var över själva dörren. Där trodde vi att det omöjligen skulle ta sig in en fågel där. Men vi hade fel. Nu är hålet igensatt. 

Mamma och jag la ut Signe i skogen, på en plats där jag vet att människor inte brukar gå.

Vi tog med vackra löv och årets sista blommor och la runt henne.

Döden är konstig.

Ena sekunden är hon något helt, vackert och levande.

Nästa är hon bara kött.

Livet är borta.

Allt hon var är borta.

Vart tog hon vägen?