Här om kvällen var det så otroligt stjärnklart att jag gick ut med kameran i mörkret. Det fanns ingen måne, så stjärnorna syntes extra bra. Jag såg till och med vintergatan som går att urskilja i bilden också, och jag såg ett stjärnfall. Det är alltid extra häftigt. Jag tycker det är skönt att bara stå ensam i mörkret och titta på himlen. Det är lite som att gå ut i skogen när det är som bäst. Livet känns inte lika jobbigt då. Det är vid sådana tillfällen jag är extra glad att bo mitt ute i ingenstans utan gatlyktor, hus och bilar (Uppsalas starka belysning syns ändå i fjärran av bilden fast det ligger drygt två mil bort.) För i staden syns inga stjärnor. Att få se den mäktiga himlen gör det värt att ha möss som väcker mig genom att gnaga i väggarna och tuppar som har gal-tävling klockan två på natten.
Att se universum tycker jag är något slags bevis på att det finns en anledning till livet.
2 kommentarer:
Wow! Så läckert foto! Jag älskar att man kan se vintergatan, det är ju så sjukt coolt. Älskar också att titta på rymden och universum. Det ger, precis som du säger, ett sådant välbehövligt perspektiv på saker och ting som händer i ens liv. Det är som att allt det man ser, rymden, universum, jorden och livet kan inte vara en slump. Det måste finnas en plan och ett varför. Och det ger i alla fall mig förtröstan och tillit! Det är som att stjärnorna säger: "Det är okej, det ordnar sig, we got this!", i alla fall säger de så till mig...
Häftigt Foto! sådär fint var det i Sunne också. Kan sakna det...
Skicka en kommentar