Efter slutet.

Idag avlivade vi Mose och Misha. 

De där älskade katterna jag haft, vad som känns som hela mitt liv. Mose räddade vi från ett katthem -99, och Misha köpte vi -01. Det är hela min skolgång och hela min uppväxt. De har liksom alltid funnits och alltid varit där. Alltid sprungit runt mina ben så att jag snavat över dem, alltid legat i våra famnar, och alltid sprungit efter ute oss ute på tomten. Alltid varit med. Alla födelsedagar, alla fredagsmyskvällar, alla högtider, och bara alla de där vanliga dagarna. 

Mose var familjens stora sociala älskling. Han följde efter oss och var där vi var, alltid, han tyckte om att leka med oss barn och lät oss göra det mesta med honom, vilket när man är barn finns mycket man kan göra med en katt. Man kan ta på dem assessorer, försöka lära dem hoppa hinder, och ta deras tassavtryck i lera. Var vi än gick var han där. Han skulle vara innanför morgonrockar, bredvid masserade småbröder, i skogsgläntan där vi eldade, på julklapparna och i knän. Men hans absoluta favoritplats var i min mammas famn. 

Misha var familjens lilla gossprinsessa. Hon älskade att få uppmärksamhet, att krypa in på konstiga ställen och sova och att bara ligga ute på gräset. 

Idag var tårfylld, plågsam och tillslut tom. Men katter blir gamla precis som vi alla andra och kan inte leva för alltid. De har haft fina, långa liv och varit otroligt älskade. De somnade lugnt i ett rum med levande ljus, i våra famnar. Kramade och pussade ända in i slutet. 

De kommer aldrig att glömmas, och därför aldrig riktigt dö.