Happily.

Jag stör mig så på att människor identifierar sig med sin musik, eller det är väl okej om de vill göra det, men de har inte rätt att identifiera andra på grund av vad de lyssnar på. Musik visar inte vem man är även om det kanske ibland kan spegla känslor. Att sådant som är populärt av en stor del av världen ska vara fel för att att 'alla' tycker det är bra eller tvärtom. Att man skulle vara en sorts person bara för att man tycker om samma musik.

Jag har aldrig varit en sådan musikperson som alla runt om kring mig tycktes vara under tonåren. Jag har hittat ett band eller en artist som jag tycker är jättebra och sedan lyssnat massor på det i ett par månader eller så och sedan gått vidare och hittat något nytt jag lyssnar lite extra på.

Det började med Within Temptation när jag var 13 år, det var det enda jag lyssnade på i evigheter. Men med tiden gick jag vidare till andra. Ett tag Nigthwish, en lång period bara Veronica Maggio, massor med Donkeyboy, sedan Phil Collins och Bryan Adams, en hel sommar med bara gamla Elton John låtar och Regnia Spektor, ett tag var det bara AC/DC och Bon Jovi. Jag har haft perioder med P!nk, Lynyrd Skynyrd, Paramore, Owl City, Laleh, Ed Sheeran, Avicii, Ellie Goulding, Icona Pop, Lady Gaga, Of Monsters and Men, Taylor Swift, Katy Perry, Adele och mycket annat, och mycket sådant som folk känner till.

Och just nu lyssnar jag mycket på One Direction, och av någon anledning känns det lite förbjudet. Lite som att det ska vara reserverat för alla hysteriska tolvåringar med väggarna täckta med bandmedlemmarnas ansikten. Som att om man tycker om deras musik är man automatiskt ett galet fan. Man får en hård stämpel i pannan.
Men jag gillar deras musik och jag ska gå på deras konsert på friends arena i sommar, och jag tror att det kommer blir riktigt kul.

För
bra musik = bra musik
oavsett vad som är populärt, mainstream, eller länkat till massor av skrikande och gråtande små flickor

Så det så.