Liv och död.

Hittade ett vildsvinskranium i skogen idag.
Det huvudet har en gång i tiden sprungit runt i skogen tillsammans med en kropp och en själ. Levt. Jag tycker sådant är häftigt.
Naturligt och grundläggande kanske, men ändå häftigt. Jag tycker kranium, skelett och död, har en skönhet dem med, även om det kanske kan anses morbid för vissa. Det är ju en naturlig del av livet. Dock tror jag att det just det här vildsvinet har blivit mördat av människor, för jag brukar kunna hitta delar av djur som människor lämnat kvar i skogen på den platsen, och det är ingenting jag är för.

Men skogen sjunger och lever igen. Vinden drar i trädtopparna så att träden gungar och knakar, det sjungs hetsigt och intensivt av alla små fåglar så att det tycks eka mellan träden, och solen når ner med sina strålar i bäcken och får vattnet att lysa med ett helt spektrum av färger.

Det är underbart.

Och om ni undrar, så ja, Emme har fuskat. Blåsippan växte inte där, den växte trettio cm bort. Men jag ville ha liv med döden, så jag la dit den. Men den skulle rent hypotetiskt kunnat ha växt där.