Kanske bara idag

Jag fotograferar så mycket just nu att jag har mer bilder än jag orkar lägga upp på bloggen.
Jag har dessutom fått hem min senaste analoga film och tagit flera nya polaroider.


Jag älskar maj och försommaren, men jag känner en stress och press på att ta in allt på en gång. Att inte missa en ända soltimme, att ta in allt det vackra som just nu är i överflöd precis överallt. Och det förstör lite. Om man ska kunna njuta av det ska det inte finnas en press. Solen går inte ner förens vid tio och upp redan klockan fyra och det vackra ljuset finns överallt. Den svenska sommaren är för präglad av faktumet "solen skinner, kanske bara idag". Den svenska sommaren är för kort och mörkret alldeles för långt. Vi blir knäppa. I alla fall blir jag det. På mindre än tre månader ska hela livet levas så att man klarar sig fram till nästa år.

Jag vill göra allt och ingenting samtidigt. Springa, fota, vandra runt i skogen, cykla, läsa, fota lite mer, plocka blommor, åka moppe, gosa kycklingar, fota och se alla solnedgångar och soluppgångar, sola, bada, och bara ligga på en filt på gräsmattan och se molnen segla förbi. Och då har jag ändå just nu inte ett jobb och jag hinner ändå inte med.

Det finns för många rävgryt jag vill sitta på spaning vid, för många fågelbon att smyga på, för många rådjur och älgar att springa efter i skogen och för många småkryp och blommor att ligga på marken och observera.

Förgängligheten ligger i bakhuvudet och gör sig hela tiden påmind.

Men man hinner det man hinner och det blir som det blir.
Så jag ska försöka släppa taget.