Lanthelgens söndag.

Idag var vi på hönsbytardag. I år var det riktigt stort med mycket folk. Det såldes höns, tuppar och kycklingar av olika raser och åldrar och befruktade ägg.
Men även vaktar, ankor, ankbebisar, kaniner, kaninungar, kalkoner och plantor.

Jag finner en barnslig glädje i att få springa runt och välja ut våra nya små vänner. En fågel är enligt samhället så lite värld, vilket gör att det är en sådan enkel sak att köpa en kyckling. Det är inte som att skaffa hund eller katt. Har du en fågel du inte vill ha, har du ju bara ihjäl den. Det är helt samhällsaccepterat och ibland även uppmuntrat. Det är ju en fågel, inte en katt. Det är ju därför det kallas slakt, inte mord.
Femtio små sötnosar i en bur kläckta med en maskin till mamma. Det är bara att välja och vraka. Peka ut 'den' och sedan ta emot den pipande dunbollen och betala.
Det påminner mig lite om alla de där gångerna jag som barn gick till djuraffärerna bara för att få se marsvin och undulater, men att nu faktiskt få köpa och ta med dem hem. Gosa, pussa, mata och se dem växa.  När jag tog emot andra kycklingen och berättade för henne om hennes nya liv tittade folk lite konstigt på mig. Det är ju bara en fågel. Jag förstår inte varför inte alla ser att ett liv är ett liv, och att det alltid förtjänar samma respekt.

Nu har våra tre små bebisar fått en egen hörna separat från dem andra med värmelampa och anpassade mat och vatten givare för kycklingar. De verkar trivas alldeles utmärkt.

Jag skulle gärna tagit med ankbebisar och kaninungar hem också. En ankunge skulle jag väldigt gärna köpt. De är ju faktiskt till och med sötare än kycklingar med sina enorma näbbar och simfötter. Men kaniner behöver bur och ankor behöver vatten, så det blev tre underbart söta kycklingar istället. Även om det svider lite i hjärtat när jag ser bilderna på ankbebisarna.

Bild på de tre små sötnosarna kommer imorgon.