Söt, sötare, sötast

Igår (jag ligger konstant en dag efter i händelserna just nu) jobbade jag på mammas jobb som sommar-alltioallo. Caspian är och kampar med vänner och pappa är bortrest på meditation i dalarna så kvinnorna äger huset i några dagar. När vi slutade klockan två åkte vi hem och kastade oss i sjön. Barnfamiljerna svämmar över vid stranden och tonåringarna knuffas på bryggan, men ute i sjön är vi ensamma. Sedan blev det en eftermiddag av solande, mera bad, en god middag och en film.

Jag har haft problem med anorexi-demonerna de senaste dagarna och visade dem att de inte bestämmer över mig genom att äta upp en hel förpackning Ben & Jerry's half baked som ica gav oss för att vi handlade hos dem. Sanslöst-mega-sjukt-gott var det men efteråt höll jag på att gå i tusen bitar. Det går inte att rymma från sig själv. Jag ville karva ut den riktiga jag ur mitt fängelse. Andas. Andas. Räkna sekunder. Jag tittade ut genom fönstret och ser en liten brun sak skutta runt, runt i fältet bakom huset.
Allt är glömt.
Jag har hämtat kameran och är påväg smygande barfota genom gräset på mindre än femton sekunder. Barfota fötter gör inga ljud. De är två kid, fortfarande med sina vita bebis fläckar. En tokspringer fram och tillbaka i gräset och leker. Den andra går tätt mot sin mamma och betar halvhjärtat. När hinden tittar upp och spanar runt hukar jag i gräset. Jag tror hon hinner se mig varje gång, men de springer inte. Några steg närmare och några till. Sedan tar det höga gräset slut och jag blir synlig och de försvinner snabbt in i skogen.

Mina första kidbilder, och första gången jag ser ett kid leka så.

Åh, de var verkligen fantastiskt söta. Sötast.