Kajakpaddling i den ålänska skärgården dag 1

Det finns så mycket att berätta men just nu kolliderarar allting jag vill säga med varandra i mitt huvud. Men jag försöker ändå.

Det har varit ansträngande, roligt, lärorikt, fantastiskt, tungt, utvecklande, vackert, utmattande, uppiggande, insiktsgivande, stärkande, och bara helt perfekt.

Jag var rädd för det här äventyret. Jag hade riktig ångest i dagar innan. Jag var inte bara nervös, jag var rädd. Jag älskar att vara ute i naturen, det är ju där jag hör hemma, och jag älskar havet och vatten, men jag var rädd. Jag var rädd för att kapsejsa, jag var rädd för en blöt och förstörd kamera, rädd för att det skulle vara för fysiskt ansträngande, rädd för att det skulle vara för psykiskt ansträngande, rädd för att behöva använda skogen som toalett, och framförallt skräckslagen över tanken på att behöva ge upp.

Måndagen spenderade vi i en bassäng, där jag för första gången satt i en kajak. Där kapsejsade vi med flit, tränade räddningar och annat. När jag först satte mig i ner fick ostadigheten och vingligheten mig att bara bli ännu mer orolig. Men med timmarna som passerade med räddningarna och kapsejsningarna, med den frivilliga galenskapen av att gå på klassens alla kajaker fram och tillbaka när de bildade en flotte, och mina, tillslut, lyckade ansträngningar att helt själv från vattnet ta mig tillbaka in i kajaken kändes det vid dagens slut, bättre.

Men på tisdagen var allt på riktigt.

Direkt efter lunch, tog vi havskajakerna, spände fast dem på släpet, packade in all vår packning i en skruttig liten röd minibuss, vars motor sjunger på sista versen, och körde sedan till havet. Där klämde vi ner allt vi hade med oss i kajakerna, tog på oss flytvästar och kappel, klättrade ner i våra farkoster, sjösatte varandra och gav oss av, ut på äventyr.

Vi lärde oss lite mer om paddlandet inne i hamnen och sedan satte vi av. Min tidsuppfattning därefter är ganska vag. Telefonen hade jag inte tillgänglig, och tiden hos den moderniserade världens samhälle berör inte de som lever ute i naturen på samma sätt. Nu hade vi inga tider att passa, ingenstans vi var tvungna att vara, och ute går tiden annorlunda.

I alla fall så paddlade vi på, tog en lite paus på en klippa för att strecka på benen och paddlade sedan vidare. Vind och vågor tilltog så vi stannade och slog läger. När vi slagit upp våra tält och lagade middag kom solen fram bakom eftermiddagens envisa moln. Efter det hade vi strålande solsken och varma svaga vindar hela veckan.

I den vackra solnedgången tog alla fram sina kameror och sprang runt och fotograferade. Jag ville ha en siluettbild på klassen så jag drog ihop dem på stranden. Dem släpade in en kajak i bilden (genialiskt) och sedan fick vi med resten av gänget och Elin satte sig i kajaken (ännu mer genialiskt). Bilden älskar jag. Den beskriver äventyret så bra. Det glada humöret, humorn, vädret och den underbara knasigheten hos klassen. Jag tror vi alla har den som omslag på facebook nu, Leif har dessutom lagt den på kursens egna sida.

Alla dagarna kändes dubbelt så långa som vanliga dagar, och inte av anledningen att de gick långsamt, för de rullade alla på i bra tempo, utan eftersom de var så långa och händelserika. På kvällen i tältet kunde jag inte förstå att det var samma dag som allt hade inträffat på.

I tältet den kvällen pratade jag och Sofia på länge om allt mellan himmel och jord och jag somnade med ett leende på läpparna, ömmande muskler, en blåsa tömd utan problem i skogen, en torr och hel kamera och en stor berusande lättnad. Jag kunde klara vad som helst.