Rondane dag 1

Norgeveckan. ALLTSÅ. Norgeveckan.
Åh herregud. Den har varit fantastisk och plågsam, underbar och hemsk och magisk.

Jag har lärt mig ofantligt mycket.
Jag har pressat mig själv, jag har utvecklats, jag har vandrat med 22 kg på ryggen, jag har bestigit en topp på 2178 meter, jag har gått i timmar med motvind och dimma, och med medvind och solsken, i mörker och stjärnor, lagat mat i tältet, kissat till den mest fantastiska utsikten med lämlar som kom fram och tittar på mig, tältat i minusgrader, haft hemlängtan, varit hög av endorfiner och adrenalin, sovit tre i ett tvåmannatält, ätit hård pasta, hårda linser, snabbnudlar, gröt med pulverkräm och det har varit ofattbart gott.

I lördags natt kom vi tillbaka till internatet. Mitt hår var en enda fet tova, jag var svettig, smutsig, vindbiten, mina kläder fläckiga, mina fötter täckta av blåsor, och händerna av sår, mina fötter luktade så illa att jag fick hela klassen att stöna äcklat när jag tog av mig skorna i minibussen (och då har vi redan vant oss vid att vi alla luktar rätt illa).

Första dagen åkte vi bil tills det blev mörkt då vi stannade och tältade, och åkte vidare nästa morgon. På tisdag eftermiddag var vi framme i Rondane. Vi möttes av en oplanerad låst bom så vi parkerade bilen, tog våra ryggsäckar, knöt om våra skor och började gå några kilometer tidigare än planerat. Vi gick, gick och gick tills det var nästan helt mörkt. Förbi små fjällbjörkar och bäckar, in i vildmarken. Tillsist slog vi läger på en lavklädd fjällsida vid en brusande älv. Den natten ven en kall vind hårt i tältduken och jag sov inte många timmar.