Rondane dag 3, del 2, Rondeslottet

Efter morgonens fotografering åt vi frukost och gjorde lunchpaket, packade på oss det vi behövde och började gå mot Rondeslottet. Vi visste hur långt det var, och att det skulle bli en heldagsvandring på ungefär två mil. Molly mådde bättre, och det första vi hörde hennes säga den morgonen var "Jag ska med upp på Rondeslottet!"

Jag var överlycklig och extremt taggad över vädret och den kommande bergsbestigningen.  Jag skuttade nästan fram längs stigen.

Vi vandrade på tills vi kom av foten av berget och börjar sedan gå uppför. Vi letade efter bäcken som skulle gå där för att fylla våra nu tomma vattenflaskor, men den visade sig vara torr. Sofia hade feber och mådde riktigt dåligt så hon blev tvungen att vända, vilket var väldigt tråkigt, men jag är väldigt imponerad över att hon orkade så långt som hon gjorde.

Vi stannade och åt vår lunch vid en snöfläck där vi också försökte fylla våra vattenflaskor med den långsamt droppande fjolårsnön, det blev snabbnudlar i termos och knäckebröd med mjukost för oss 'grönsaker'.

Efter det blev mindre vandringen och mera klättring. Det blev brantare, isigare och svårare ju högre upp vi kom, och jag drabbades av den där klassiska känslan som jag alltid får på berg "Nu är vi nära toppen" "Nu är det inte långt kvar" "Nu är vi nästan framme" Så känns det länge. Och toppen kommer aldrig närmare. Man klättrar upp, upp, upp allt blir mindre och man kommer i jämnhöjd med topparna runt om, men vår egna topp är fortfarande lika nära och lika långt borta. Stigen försvann och det var brant och isigt. Tillslut var vi tvungna att praktiskt taget klättra på alla fyra för att ta oss uppåt. Klockan börjar nu bli ganska sent på eftermiddagen. Jag, Vanja och Molly som klättrade först börjar diskutera frågan om vi kanske skulle bli tvungna att vända innan vi nått toppen. Det fick adrenalinet att pumpa fortare i mig. Jag hade inte kommit såhär långt för att vända om innan jag nått toppen. Att nå toppen var otroligt viktigt för mig. Kanske nästan lite för viktigt. Vi hör Anton ropa nedanför oss att Leif säger att vi måste vända senast vid fem för att hinna tillbaka. Klockan var då fyra. En timme hade vi kvar på oss. Vi var högt upp, men vi visste inte hur långt det var kvar till toppen. Då satte stressen in i mig. Jag klättrade i förväg. Pressade mig lite mera. Jag var bara tvungen att komma upp.

Jag klättrar på uppåt, bryter istappar som jag hittar på vägen och stoppar i munnen, jag var väldigt törstig vid det laget och med bara lite smutsig snö i min vattenflaska, så istapparna smakade fantastiskt. Efter en stund stannat jag och kollar klockan. 16:30. Jag hade en halvtimme kvar. Det var lugnt. Jag skulle klara det. Nu kunde jag se toppen. Den var inte långt borta nu.

Solen var på andra sidan berget och de senaste timmarna hade vi klättrat i skugga. När jag närmar mig toppen ser jag en korp som flyger från toppen. Solen kommer fram. Ett steg till och ännu ett. Toppen är stor och platt och täckt av is. Det är kallt, strålande sol och en stark vind. Utsikten är storslagen och alla andra fjäll är mindre än vårt.  Jag är på toppen av världen. Lättnad, adrenalin och endorfin får mig att börja skratta högt själv där på toppen av fjället. Jag gör några glädjeskrik av oövervinnerlighet, och börjar sedan att fotografera. Efter några minuter börjar mina klasskamrater anlända. Det blev mycket kramar och och glada tillrop. Vi beundrar utsikten från vårt mål, fotograferar, hälsar på fjället tillsammans på finskt vis och suger in faktumet att vi klarade det, att vi står på toppen 2178 meter över havet, en höjd högre än kebnekaise.

Innan vi vänt om och är påväg ner är klockan ganska mycket. Närmare 17:30. Att ta sig ner från ett brant, halt berg är något man ska göra försiktigt. Framförallt eftersom benen är trötta och skakis efter en hel dags vandring. Solen sjunker och månen stiger färger blir matta och himlen rosa. Jag, Vanja, Molly och Elin håller ett snabbare tempo än de andra, så vi går i förväg 'hemåt' (baslägret). När vi kommit ner från berget har det börjat skymma ordentligt. Vi genar över bergsidan mot stigen, hittar en efterlängtat bäck, dricker oss otörstiga, äter lite nötter och fortsätter att gå. När vi har kommit tillbaka till stigen är det nästan helt mörkt. Det är svårt att orientera på en ibland näst intill obefintlig stig i mörker, men det gick.

All energi borde ha varit borta vid det laget, men det var den inte. Kroppen fortsatte att gå utan problem. Jag kände mig inte trött, inte kall, inte hungrig, inte på dåligt humör, ingen hemlängtan, jag hade ingen dålig känsla alls. Jag kände inte mycket överhuvudtaget. De timmar de tog för oss att gå tillbaka kändes som en dröm. Vi höll ett så högt tempo vi kunde utan att snubbla allt för mycket på stenarna på osynliga stigen, och vi gick i tystnad mellan mörka fjäll medan stjärnorna kom fram och täckte himlen. Det var mysigt. Jag kände mig väldigt tillfreds.

Fram tills att vi närmade oss den plats våra tält borde vara utan att hitta dem. Flera gånger trodde vi att vi såg ett upplyst tält, som bara visade sig vara en blänkande lite fjällpöl. Det är svårt att hitta tält på ett fjäll när allting är bäcksvart. Men vi mindes rätt och följde stigen så långt vi skulle, när vi trodde att vi var på rätt plats gick Elin före med en ficklampa medan vi andra väntade kvar med en lampa på stigen. Hon fann tälten och vi hade hittat tillbaka. Jag är väldigt imponerad av mina klasskamrater, själv hade jag antagligen inte hittat tillbaka till tälten.

Vi lagade middag och hängde en lampa vid vägen åt de andra, och efter ytterligare 40 minuter kom även de tillbaka. Då åt vi en sen middag tillsammans under stjärnorna.

En sjukt intensiv, lärorik och häftig dag som jag med största sannolikhet alltid kommer att minnas. Efter det sov jag väldigt gott hela natten tätt intill Hanna och Vanja.