Fel tid att sitta inne.

Hela förra veckan var det mörkt och grått novemberväder. Ingen tänkte ens på att kolla ut genom fönstret när det började skymma i onsdags där vi satt framför tv:n och kollade på Sherlock.

Men när Leif kommer in och säger "Är ni inne? Jag trodde ni skulle vara ute och fota, det är en fantastisk vacker solnedgång, regnbåge och dimljus ute. Finaste ljuset på flera veckor." Tog det bara några förvånade "VA?!" och sekunderna att roffa åt oss kamerorna innan vi sprang förbi hela skolområdet och ner till fälten för att fotografera. Solen sjönk fort, och vi var ute lite för sent, men det var vackert och kul ändå att få fotografera lite. Det har det varit för lite av senaste tiden.

Grottor

I torsdags spenderade vi eftermiddagen ute i den ålänska naturen vid ett gäng grottor. De var riktigt häftiga. Som en stor lekplats för 'vuxna', många var hopkopplade med små tunnlar och gångar som ledde från den ena till den andra, och vissa hade höga öppna väggar som lämpar sig för bouldering klättring.

Dit blir det nog fler besök.

för att bryta tystnaden

Det har varit lite tyst här nu. Fokus har legat på mycket annat och inget ett tag nu i de mörka och regniga novemberdagarna och det har blivit mer planerande inför kommande turer, bildredigerings teknik och bildspel (och ganska mycket fjantande med bästa klassen) än faktiskt fotograferande.

Men idag har jag fotograferat en del. Men jag har inte hunnit redigera dem. Jag har egentligen inte tid och energi att blogga överhuvudtaget. Men jag ville säga det.

Regnbågskramar till er alla i mörkret.

Solstrålar en grå dag

Här om dagen tog jag en promenad och hittade ett naturreservat fullt med hassel. En halvgrå dag och alla löven låg så klart på backen, men det var fint ändå.

Lektioner i bildspel hela dagen utan att vi lär oss särskilt mycket alls.
Gäspar och tristess.

Men jag har hunnit sortera, rensa och redigera om massor med bilder, Hanna har vanligt hår igen (efter mååånga timmars slit), vi har sett många avsnitt av Sherlock och vi åkte alla till Mariehamn en stund efter middagen och jag köpte två pocketböcker på secondhand.

Imorgon ska vi åka från skolan redan 06:30 (05:30 svensk tid) för att ta båten över till Sverige och gå på fotomässan. Det ska bli jättekul. Älskar fotomässan. Jag har gått på den många år nu och tröttnar aldrig. Mängden inspiration plus all teknik, böcker, utställningar, föreläsningar.. De är ett paradis för fotonördar, och i år ska jag dit med nio andra fotonördar, vilket antagligen kommer bli helt super. Men jag skulle vilja att Carro kom också, så att vår tradition inte bröts. (Vad sägs som att du dyker upp och överaskar mig där imorgon?)

Efter det tar jag pendeln till Uppsala och hem till min kära syster och firar Betos 44 års dag i efterskott med familjen. Ska bli kul att träffa dem alla, har inte sett dem på fem veckor nu.

En soluppgång på Åland

Det är ganska lugnt och skönt här på ön och vi gör lite smått och gott. Orienterar, lär oss kompass, jobbar med bilder, planerar projekt och annat. Egentligen är det ganska oproduktivt just nu. Blir inte så mycket gjort. Men det känns nog delvis så på grund av den enorma kontrasten med veckorna i Norge. Men då hinner man med att vila upp sig också.
Och göra sådant som myspromenad i naturreservatet, hjälpa Hanna ta ur sina dreads, titta på Sherlock, redigera om bilder, göra en mapp med det bästa genom tiderna och planera hemsida.

Imorgon ska vi få mer info, papper och dylikt till vår praktik och börja jobba på ett eget föredrag om en expedition.

Det sista bilderna från nordnorge och natten vi överlevde

Här är de sista bilderna från Söröya och nordnorge äventyret. Jag saknar norrskenet, de fantastiska landskapet, valparna och mycket annat. Men det är skönt att vara hemma. Det är det. Har första riktiga helgen på en månad och det är ofattbart skönt att få göra ingenting, vila upp sig och ladda batterierna.

I torsdags hade vi överlevnad. Vi skulle iväg utan att veta någonting om någonting. När vi står redo på parkeringen och har packat in allt i bilen säger Leif att vi nu får tio minuter att höra av oss till familj och vänner och att vi inte vet när vi kommer komma tillbaka. Så där var den stora bomben. Vi skulle behöva sova ute utan tält eller sovsäck.
Vi blev avsläppta utanför Mariehamn uppdelade i två grupper med varsin karta. Vi följde den kartan till en ny och ännu en och ännu en. Vi gick och gick i några timmar. Sista kartan lede till en hamn. Där fick vi kajaker och ett sjökort som lede till en ö där vi skulle stanna natten. Vi paddlade en dryg timme och kom fram till den lilla ön. Några av oss stannade och letade en bra lägerplats medan de andra paddlade för att hämta ved och presenningar som vi fått veta skulle ligga och vänta på oss på en bit bort. Andra gruppen anlände och sedan kom de andra tillbaka med veden. Vi byggde vindskydd och gjorde upp eld tillsammans. Sedan hade det blivit mörkt och det fanns inte mycket mer att göra än att 'överleva'.
Det var en lång natt. De första timmarna satt vi och pratade, skrattade och åt lite pastasallad, men klockan gick långsamt och vi blev trötta. Det var för kallt för att sova i vindskyddet även fast vi skedade så tätt som möjligt hela gänget. Jag satte mig vid elden och skapade en kedjereaktion när Hannas sida som jag övergav blev kall. Så tillslut satt vi nästan alla där. Elden hade en otroligt stark psykologisk kraft. Så länge jag satt nära den var det okej. Ansiktet brann och fötterna var is men det var okej för hos den fanns ljus, värme och trygghet. Jag la mig på vedklabbar för att inte ligga direkt mot jorden och hade Hanna halvt på mig och jag tyckte att det var bekvämt. Ingen sov särskilt mycket den natten. Alla känner nog igen sig nätter man sover dåligt och tittar en gång i timmen på klockan. Här vaknade jag till kanske tio gånger i timmen. Slummer någon minut och var sedan vaken nästa. Jag frös hela natten.
Novembernätter är långa. Solen hade gått ner 17:00 och vår natt började. Före midnatt var vi slutkörda, kalla och rastlösa. Vid 01:00 började tiden snigla sig fram. En evighet senare blev klockan 03:00, 04 och 05. Vid 06 började det kännas bättre. Då var det bara någon timme kvar och vi hade massor med ved. Vi gjorde brasan större, jag fick ligga med huvudet i Mollys knä och låna en filt.

Vid 08 ringde Leif och sa att vi kunde packa ihop och paddla hemåt igen. Så efter en frukost på två äpplen och lite skittles packade vi ner allt och paddlade tillbaka. Ett stilla morgon, stilla hav, en längtan om en varm dusch och en säng, en bra dubbelkajak med en bra paddelkompis, och en Sofia med ett fantastiskt knasigt och glatt humör gjorde resan hem riktigt trevlig. Och det blev bara bättre av Leifs bättre halvas sympati, hon bakade oss fantastiska mackor.

Sedan kom vi hem och jag duschade och däckade.

The end.

Sørøya

Rutinerna är tillbaka i livet på Åland och vi håller denna vecka på med överlevnad.
Imorgon ska vi ut (vi vet inte vart), och utsättas för problem (vi vet inte vilka). Det enda vi har fått veta är att vi kommer pressas. Vi har skrivit riskplaner och packlisitor och försökt förbereda oss på allt som skulle kunna gå fel utan att egentligen veta någonting om någonting. Jo, dagen kommer antagligen innehålla kajaker.

Jag kommer lämna kameran hemma i tryggt förvar medan jag ger mig ut på farlig vatten.
Någonting säger mig att risken för att bli genomblöt är stor.

Tiden går baklänges

Så efter två flyg, två bussar, en båt och två bilresor kom vi äntligen tillbaka på Åland.

Jag är lite förkyld och inte helt 'fit for fight', men imorse drog vi igång med överlevnad och efter någon timme var vi ute och byggde vindskydd och eldstäder.
Men även fast det var en full skoldag har jag hunnit tvätta, packa upp, bädda rent, duscha, yoga med gänget och krypa upp i soffan och titta på frozen och drömma mig tillbaka till norrskenslandet.

Nu har jag krupit ner i sängen och ska snart sova mig frisk.

Tiden har dessutom gått tillbaka. Från vintrarnas-vinter är jag nu tillbaka i senhösten. Här finns det fortfarande blad på träden och luften är mustig, mjuk och varm istället för tunn och bitande frisk och iskall.

Här är några fler bilder som är tagna för fem dagar sedan.
Dåtid som lika gärna skulle kunna vara framtid.

Kan jag ta med en hem?

Här är tre bilder på några ur gänget som stal mitt hjärta.

Imorgon åker vi hem. Jäklar vad tre veckor kan gå fort.

Har trivts otroligt bra här uppe, så jag vet inte rikligt om jag vill åka hem. Men det ska bli skönt att kunna laga lite egen mat och slippa leva på smörgåsar, och det ska bli skönt med lite fler timmars dagsljus och en lugnare miljö.  Så det blir nog bra.
Per-Arne berättade idag om allt vi ska göra och alla fantastiska platser vi ska besöka när vi kommer tillbaka i mars och det verkar så otroligt att jag vill åka härifrån bara så att vi kan komma tillbaka.  Vi ska göra sådant som att fotografera europas längsta hundspannstävling, sitta i flytande gömslen och fotografera praktejder, åka ribbåt längs kusten och spana efter havsörn, och praktiskt taget åka till alla fantastiska och vackra platser inom en radie på 15 mil som vi ännu inte varit på. Så det finns helt klart mycket kvar att se fram emot.

Imorgon går första flyget 10:30, sedan är det ännu ett flyg från Oslo till Arlanda, sedan buss till Kapellskär, färja till Mariehamn och bil till skolan. Norge, Sverige och Finland på en dag. Så resan kommer ta över 14 timmar.
Uff...
Men nästan allt är packat och rummet är städat så nu har jag tid att ta det lugnt. Klockan 20:00 är det middag och sedan ska hundspannslinjen stå för lördagsunderhållningen, och förhoppningsvis även vi de sista tio minuterna.

Spännande.