Det sista bilderna från nordnorge och natten vi överlevde

Här är de sista bilderna från Söröya och nordnorge äventyret. Jag saknar norrskenet, de fantastiska landskapet, valparna och mycket annat. Men det är skönt att vara hemma. Det är det. Har första riktiga helgen på en månad och det är ofattbart skönt att få göra ingenting, vila upp sig och ladda batterierna.

I torsdags hade vi överlevnad. Vi skulle iväg utan att veta någonting om någonting. När vi står redo på parkeringen och har packat in allt i bilen säger Leif att vi nu får tio minuter att höra av oss till familj och vänner och att vi inte vet när vi kommer komma tillbaka. Så där var den stora bomben. Vi skulle behöva sova ute utan tält eller sovsäck.
Vi blev avsläppta utanför Mariehamn uppdelade i två grupper med varsin karta. Vi följde den kartan till en ny och ännu en och ännu en. Vi gick och gick i några timmar. Sista kartan lede till en hamn. Där fick vi kajaker och ett sjökort som lede till en ö där vi skulle stanna natten. Vi paddlade en dryg timme och kom fram till den lilla ön. Några av oss stannade och letade en bra lägerplats medan de andra paddlade för att hämta ved och presenningar som vi fått veta skulle ligga och vänta på oss på en bit bort. Andra gruppen anlände och sedan kom de andra tillbaka med veden. Vi byggde vindskydd och gjorde upp eld tillsammans. Sedan hade det blivit mörkt och det fanns inte mycket mer att göra än att 'överleva'.
Det var en lång natt. De första timmarna satt vi och pratade, skrattade och åt lite pastasallad, men klockan gick långsamt och vi blev trötta. Det var för kallt för att sova i vindskyddet även fast vi skedade så tätt som möjligt hela gänget. Jag satte mig vid elden och skapade en kedjereaktion när Hannas sida som jag övergav blev kall. Så tillslut satt vi nästan alla där. Elden hade en otroligt stark psykologisk kraft. Så länge jag satt nära den var det okej. Ansiktet brann och fötterna var is men det var okej för hos den fanns ljus, värme och trygghet. Jag la mig på vedklabbar för att inte ligga direkt mot jorden och hade Hanna halvt på mig och jag tyckte att det var bekvämt. Ingen sov särskilt mycket den natten. Alla känner nog igen sig nätter man sover dåligt och tittar en gång i timmen på klockan. Här vaknade jag till kanske tio gånger i timmen. Slummer någon minut och var sedan vaken nästa. Jag frös hela natten.
Novembernätter är långa. Solen hade gått ner 17:00 och vår natt började. Före midnatt var vi slutkörda, kalla och rastlösa. Vid 01:00 började tiden snigla sig fram. En evighet senare blev klockan 03:00, 04 och 05. Vid 06 började det kännas bättre. Då var det bara någon timme kvar och vi hade massor med ved. Vi gjorde brasan större, jag fick ligga med huvudet i Mollys knä och låna en filt.

Vid 08 ringde Leif och sa att vi kunde packa ihop och paddla hemåt igen. Så efter en frukost på två äpplen och lite skittles packade vi ner allt och paddlade tillbaka. Ett stilla morgon, stilla hav, en längtan om en varm dusch och en säng, en bra dubbelkajak med en bra paddelkompis, och en Sofia med ett fantastiskt knasigt och glatt humör gjorde resan hem riktigt trevlig. Och det blev bara bättre av Leifs bättre halvas sympati, hon bakade oss fantastiska mackor.

Sedan kom vi hem och jag duschade och däckade.

The end.