Projektturen på Skoddevarre

I måndags gav vi oss ut för att sova i en gamme på fjället och sitta i gömsle på dagarna och spana på djur. Med fulla ryggsäckar och hoppfulla sinnen gav vi oss iväg. Stora flingor seglade ner från en grå himmel när vi började gå och när vi började klättra uppför virvlade ner i ruskig fart.

När vi var framme efter ungefär två timmar av vandrande kröp vi in i gammen och satt där medan mörkret och snön föll utanför. Våra andra klasskamrater skulle också sova där två nätter och kom dit före oss. Så en trevlig brasa brann redan när vi anlände. Vi spelade kort och löste korsord i ljuset av pannlampor, stearinljus och eldstad. Vi lagade middag och ändrade sedan om träskivorna så att borden försvann och sovytan blev större och kröp ihop alla åtta tätt, tätt i våra sovsäckar.

Det snöade hela natten, och fortsatte nästa dag. Sofia och Vanja gick upp före 06 för att smyga iväg till vårt gömsle och de tre döda hararna som vi lagt ut medan jag och Hanna skulle gå på egen lite tur. Den morgonen var allting vit på riktigt. Inte fläckigt och frostigt med lite puder snö, utan full-on vinter landskap. En halvmeter snö med nedtyngda träd, dämpade ljud och många minusgrader. Och det snöade fortfarande.

Vi gick lite små svängar i närheten av gammen och fotograferade ett tungt landskap som var naturligt svartvitt och jagade efter de små korta uppehållen då solen tittade fram innan nästa snö eller hagel moln drog in. I gömslet hade de ingen tur. Hararna snöade över hela tiden, snöstormen satte sig på kamera linserna och kylde ner deras kroppar.

Nästa dag var det vår tur att krypa ur våra varma sovsäckar innan solen gått upp och hacka tänder innan vi fått på oss alla kläder. Med kameror, stativ och lager-på lager -på lager -på lager -på lager kläder gick vi till gömslet. En klar morgon med kyliga -15 grader. Mina skor hade blivit genomblöta dagen innan och det dröjde inte länge innan känseln i mina fötter var helt borta. Jag klarade inte av många timmar i gömslet innan jag gav upp och gick tillbaka. Även när vi var tillbaka senare fanns det inget tecken på att någon hade varit i närheten av vårt åtel. Så resten av tiden använde vi till att fotografera vinterlandskap, hugga ved till vår brasa med en sanslöst slö yxa och dålig vedkubbe och krypa ner i sovsäckarna och mysa. Snön som fallit i sanslöst tempo och drivit runt på fjället gick nu på vissa ställen upp till min midja och vi ramlade, kravlade och fastnade om vart annat när vi försökte ta oss runt.

Sista dagen var det bara vi fyra kvar. Vi tände en brasa ute när solen började gå ner som vi stod och värmde oss vid, vi hög ved och hämtade vatten. Fullmånen gick upp bakom berget och vi stod runt elden och pratade. Det är mycket mörka timmar här uppe och tröttheten och kylan gjorde att vi spenderade många av dem i sovsäckarna.

Torsdag morgon gick vi upp, packade ihop, ställde i ordning gammen och började pulsa hemåt. Med mycket packning och djup snö var det en tung vandring. Men när vi kom till de brantaste stigande partierna på berget satte vi oss ner på och åkte pulka ner för fjället (dock utan pulka). Det var väldigt snabbt, smidigt och roligt. En bra avslutning på en bra tur.
Den blev inte som jag hade trott, men den var väldigt bra ändå.

Att sedan få duscha och krypa ner i en säng, var som efter varje tur, helt fantastiskt.

Sängar, toaletter, duschar, hus, lampor och annat, det är sådant vi inte borde sluta vara tacksamma för. De är fantastiska uppfinningar.