Självporträtt Februari 2013.
(Fotograf - Patricia aka. Mamma)
Självporträtt, Januari 2012.
(Fotograf - Jag)
Nu har det gått nästan 10 månader
Varför ska vi identifiera oss med fettet på våra kroppar? Hur kan det vara en sådan stor sak?
Jag hade hellre inte gått ner ett gram om jag sluppit den här erfarenheten. Inget bra kom ur det här. Mår inte bättre, har ingen bättre självkänsla, ingenting. Bara mer ångest, panik, svält och självhat.
Nu är det tid att göra något. Ändra allt.
Jag vill inte gå upp i vikt. Inte det minsta. Jag är ju fortfarande för stor. Men jag vet att jag aldrig kommer bli nöjd. Jag känner mig lika ful nu som för 32 kg sedan. Jag är smal. Ibland inser jag det. Även om det är en insikt som varar i två sekunder för att sedan fladdra iväg lämnades en enorm känsla av otillräcklighet. Folk har börjat våga berätta vad de tycker om min vikt. Jag försöker se det som en hjälp. De gråter. Drar efter andan. Tittar med chockade ögon. "Du är för smal." "Du ser sjuk ut." "Det är inte sunt." "Inte friskt." Jag kan se det en sekund. Wow. Oj. Det är jag i spegeln. Mina senast inköpta jeans hänger på höft benen och det ända som sticker ut där mina bröst en gång fanns är revben. En sekund. Två sekunder. Jag kan själv vara chockad. Tre sekunder. Bilden är borta. Kanske är tid att försöka ändra det hela tänker jag. Tittar ner på mig själv och möts av en våg av självförakt och stora lår.
Men jag känner mig inte finare nu än jag gjorde förra våren. Allt har varit förgäves. En plåga. En svält.
Jag vill kunna äta och leva som människor gör. Att kunna ta en macka, äta den med gott samvete, eftersom jag vet att jag är hungrig och därför är det något som kroppen behöver. Mår bra av. Inte oroa mig för att gå upp i vikt. Inte få ångest och vånda så stor att jag önskar att jag inte åt från första början. Jag behöver inte ens kunna komma tillbaka till att äta annat som människor äter för att det är gott. Godis, chips, kakor, fikabröd, glass och dylikt. Jag skulle vara glad om jag kunde äta mig mätt på vanlig, fettsnål mat utan att känna som jag ska gå i tusen atomer. Att kunna äta bröd, pasta, ost, smör och oljor. Att dricka något som innehåller kalorier. Mjölk. Juice Allt sådant som vanliga tar för givet. Men jag känner ingen mättnads känsla längre. Den och hungern fungerar inte så som det är tänkt längre.
Jag är inte min anorexi. Jag är jag. Den är den.
Det tror jag är en av de viktigaste sakerna för att jag ska kunna bli frisk. Att jag inte är den. Att sluta identifiera sig med den. Att ta den till mig som en del av jag. Att hålla fast vid den och säga vad har jag utan den? Utan den är jag en medelmåttig, ful, normal viktig, arbetslös tjej som inte är tillräckligt stark för att klara av livet.
Med den är jag en sjuk tjej som just nu för ögonblicket har en ursäkt att inte orka klara av livet. Att inte behöva ge mig ut och misslyckas så hårt som den känns som jag ska göra. Under skoltiden fanns det i alla fall annat att hålla sig i. Självhatet kunde knuffas undan när prov gick bra, betygen var höga och det fanns annat att identifiera mig med som på något sätt kunde säga att jag inte var meningslös.
Men jag är inte min anorexi. Utan den är jag vackrare. Någonstans vet jag det. Alla som tycker om mig tycker att jag var finare utan den. Och det tycker jag också. Det är intressant hur förgivet de flesta tar sin mat och förmågan att äta när de är hungriga. Det är ett helt annat perspektiv härifrån. Att vara ett fattig barn i Afrika som inte har mat, är självklart ett helvete. Men jag vågar nästan påstå att det är lika mycket åt helvete, om inte mer, att ha all mat runt sig och inte kunna äta. Att se känna och dofta allt runt sig som man inte kan förmå sig till att våga röra den, även kom jag kan känna att någonstans under mitt stränga fixerade medvetande, skriker min kropp åt mig att sluta förstöra mig själv.
Identifiera dig med något annat. Inte ditt utseende eller det faktiska nödvändiga fettet på din kropp. Helst ska man nog inte identifiera sig med någonting Utan bara vara glad och nöjd med vem man är ändå. Men små steg åt rätt håll får duga. Jag kan identifiera mig med min fotografering. Jag älskar min fotografering. Ibland är inte bilderna världsbäst, men det gör inget. Jag är oftast mycket nöjd med vad jag kan åstadkomma med en kamera. Fånga känslor och ögonblick. Det kommer alltid finnas andra som kan ta "bättre" bilder, men fotograferandet är helande och läkande för mig. En dokumentation av mitt liv som faktiskt skänker tröst, något som jag fortfarande kan hålla mig i och vara stolt över. Så jag får ta det istället. Mantra det. "Jag är min konst inte min kropp." "Jag är vad jag gör och skapar."
Hur fucked upp är inte samhället egentligen? Visst att det kan finnas en hälsorisk mot att vara kraftigt överviktig, men det finns en hälsorisk mot att vara underviktig också. Den det glöms att nämnas ganska ofta. Vi ska vara så smala så smala för det är snyggt. Det är då vi är vackra. Fin. Värda att älska. Vem fan bestämmer det? Vem tycker att det var en hälsosam prägling att sätta på världen? Jag kan fan inte gå in på youtube utan att mötas av en kvinnofigur som skiftar från mullig till smal varannan sekund i reklam för vikt minsknings preparat.
Många av de finaste personerna jag känner har figurfyllda kroppar. Jag har aldrig tyckt att de behöver gå ner i vikt för att vara fina. Det är starkare och kvinnligare av dem att se ut som de gör. Att det finns något att krama och hålla om. Att de har en självsyn som gör att de är tillräckligt starka för att leva och vara glada även om de inte enligt vårat sinnessjuka samhället, har den optimala figuren.
Om världen går under imorgon, vem är det så som levt sitt liv som de vill? Är det vi som avstått allt, inte levt, inte ätit, inte unnat oss någonting som "vinner"? Bara för att jag enligt vårat förvridna samhälle kommer göra ett snyggare lik? Om jag är död, vafan spelar det för roll?
Så varför ska vi identifiera oss med fettet på våra kroppar? Tid för mig att bli starkare. Tro på någonting mer. Att våga leva. Om jag dör imorgon, var svälten värd? Jag dog smal, alltså snygg, alltså vann jag? Eller vad? Att dö glad, nöjd tillfreds är viktigare, att vara lycklig och känna att man gjort något värdefullt med tiden är viktigare, viktigast. Det sorgliga är bara att det här var ett försök för att bli lycklig. Tycka om mig själv mer. Men jag har insett att det finns inget du kan göra med in kropp utifrån som kommer att göra att du tycker mer om dig själv. Allt det kommer från en acceptans inifrån.
Jag tappar mitt hår. Jag börjar bli luden över kroppen. Jag får ont i rygg och kropp av att sitta på en stol och sova i en säng.
Sluta identifiera dig med din vikt. Du är mer än den. En kropp är en kropp. Den har vi faktiskt inte valt. Det är vad som finns där inne som lyser igenom och gör den vacker. Humor, skratt, tankar, åsikter och drömmar.
De betyder inte att det är enkelt, men det är möjligt.
Jag har bestämt att från och med nästa vecka ska jag sluta räkna. Inget mer vägande och räknade av kalorier. Ät. Lev. Bara jag kan bestämma att det räcker nu. Det har inte funnits någon hjälp på vägen. Ingen psykolog eller terapeut som kunnat lyfta ett finger för att försöka hjälpa mig förstå. Livet är något som man märker i de mörkaste ögonblicken, vilka som finns där för en. Vilka som tror och vilka som hoppas. "Vi hade hoppats kunna hjälpa dig innan det blev så illa att du kan diagnostiseras med anorexia nervosa."
Jaha. Då kanske inte skulle ha ansträngt er lite mer. Sagt någonting vettigt. Kommit med några råd eller tröst. Inte inleda det hela i september med "Du befinner dig fortfarande på en normal vikt vilket betyder att vi bara kan kalla dina problem för restruktivt ätande" Vilket var ett slag i magen för mig av att en oförstående liten kvinna sa till mig "Du är för stor. Du är inte sjuk. Du är fortfarande för stor. Vad gör du här egentligen?" faktumet att jag gått ner 25 kg i vikt, sprang 7 km om dagen och åt 700 kalorier om dagen var oviktigt. Jag låg ju fortfarande på ett "normal" BMI. Vården gav ingen hjälp. De gjorde det om möjligt sämre och svårare för mig. Jag kunde ju inte bil frisk om jag inte var sjuk.
Men för en och en halv månad sedan kunde jag stämmas in på anorexi kriterierna. Jag har inte haft mens på 5 månader, jag har ett BMI på 16,6 och jag har en störd kroppsuppfattning och en extrem rädsla för att gå upp i vikt. Jag är jag sjuk nu? Har jag rätt att må dåligt nu? 10 månader senare? Det var inte värt det. Inget av det var värt det. En erfarenhet jag inte skulle önska på min värsta fiende. Det är en erfarenhet jag helst av allt skulle vilja spola tillbaka i tiden och hindra mig från att göra. Berätta för mig själv att de du behöver inte gå ner i vikt. Det kommer inte att ge dig någonting förutom det värsta året i ditt liv. Lär dig tycka om dig själv som du är istället. Skaffa dig inte den här erfarenheten som kommer att plåga dig resten av ditt liv.
"När man passerat ett BMI på 17,5 är det, enligt statistik, mycket, MYCKET svårt att ta sig ur det själv."
Vad betyder det ni smarty-pans psykologer? Att jag nu inte kan bli frisk? Varför har ni då inte försökt hjälpa mig ta mig ur det då? Varför har jag inte fått någon hjälp? Varför erbjuder ni fortfarande ingen hjälp? Tycker ni att jag ska gå hemma och långsamt dö?
Vilken tur att jag någonstans långt undan stoppat har en liten gnutta jävlarammama kvar.
FUCK YOU alla idioter inom vård och ätpsyk. Allt ni sagt har varit skit. Allt ni gjort har varit skit.
Jag kan klara det.
Nästa vecka ska jag sluta räkna och väga. Jag ska jobba på att tänka positivt tills jag sprängs. Jag ska älta det om och om igen i mitt huvud att kroppen mår bäst på ett BMI på 20 och att jag är över 12 kg därifrån.
Jag kan klara det och jag har dessutom en otroligt förstående mamma med mig. Det bästa och ända riktiga stödet jag haft under hela resan.
Vi kan klara det själva. Det enda handlar bara om att jag måste vilja. För ångesten kommer bli stor. Paniken kommer ta över. Jag kommer att gråta och skrika och se min egen kropp magiskt förvandlas och förvridas till en svällande inbillad klump.
Jag har den här veckan att förbereda mig mentalt.
För en ny våg av helvete mot friheten.
Ätstörningar är ingenting man väljer, men det är däremot vägen tillbaka.
