Just nu ligger han mot min höft.
Mitt knäppa lilla barn.
Han är inte riktigt som andra katter.
Han öppnar dörrar utan problem, en självlärd talang.
Han trivs bäst hängande över min högra axel.
Tar jag en promenad vill han självklart följa med.
Ibland hittar jag honom fortfarandes snuttandes på sin tumme.
Det är nu över tre år sedan jag adopterade en liten, liten undernärd 4 veckor gammal ilsken kattunge.
Flaskmatade, tvättade och gosade.
Life is strange.
Han ser nog mig mer som hans än tvärtom.
Och det stämmer nog.
1 kommentar:
Vi äger aldrig de djur vi lever med, de äger alltid oss. Åtminstone äger de alltid våra hjärtan i alla fall...
Skicka en kommentar