SOMMARDAGARNAS SOMMARDAG.

Årets varmaste dag.

Med en himmel som själv tycktes överhettad och full av torr ånga.

 Med välklippta gräsmattor bruna av torka.

På tomma stigar med brännande sol.

Jag tog två tåg söderut. 

Till mina gamla hemtrakter.

Till den plats där jag vuxit upp.

Där jag en gång känt allt och alla.

Möttes av min underbara Carro och gick ner till sjön och picknickade på en brygga.
De blå conversen mötte upp med de röda.

Fötterna i vattnet.

Små nyfikna fiskar runt om.

Med en sol som sveder den ovana huden röd.
Pastasallad och vattenmelon.

Vi gick till 4-h gården. Den vi besökte som barn, den som vi orienterade vid som barn och dit vi gick varje gång skolan skulle ta oss ut i naturen.

Gassande sol, trötta djur och varma människor. 

Livet går vidare och vi blir bara äldre och äldre.


Vi fiskade vid exakt samma brygga när vi var små som vi picknickade vid idag.
För ett decennium sedan satt vi på samma brygga och drog upp abborre efter abborre. 
Så mycket har hänt.
Och så lite har hänt.

Huset jag levde i ägs av någon annan.
Skolan jag gick på har nya lärare och elever.
Grannarna jag kände har flyttat.

Allt är exakt likadant.
Med ändå helt annorlunda.

Den som ville vara med oss och spela brädspel på eftermiddagarna återfinns i den lokala macken.
Vuxen.
Jobbandes med bilar och kassa.

Alla jag kände har blivit vuxna.

Men jag känner mig inte vuxen.

Vill inte vara vuxen.

Jag vill sitta kvar på bryggan i solskenet och citera "Kim Possible" med Carro.

Och skita fullständigt i framtiden.