Vart jag och mina ben har varit i år.

Jag kan tycka att jag inte gör tillräckligt mycket och inte så mycket som jag skulle vilja. Då var det en tröst att hitta de självporträtten jag tagit under året. Jag tar inte mycket självporträtt, och de jag har tagit är i största utsträckning på mina ben, antagligen för att det är den delen av min kropp jag kan få med på bild och fortfarande ha kontroll över bilden och få med mig lite av världen samtidigt.

Men mina ben och jag har faktiskt gjort en del i år ändå.
Jag har bestigit berg, promenerat i stora kända städer och små vackra byar, vandrat runt i skogen, suttit i fören på båten både i Kroatiens turkosa hav och fjällens rena sjöar. Jag har joggat längs glaciärer och vattenfall på Island, jag har stått på toppen av ett berg och skrikigt så hög jag kan, jag har sett midnattssolen, riktiga åskväder, och andra fina dagar.

Jag har sett massa vilda djur, både i Sverige och utomlands, jag har cyklat långa sträckor i sommarvärmen i den svenska landsbygden, jag har promenerat och picknickat i mina gamla hemtrakter med min bästa vän, plockat smultron och kantareller, jag har sprungit längs myrarna i fjällen efter renar, jag har åkt på valsafari i húsavík, jag har ridit islandshäst under en strålande sol och i svart sand.

Vatten och is.

Här om dagen tog jag en promenad till bäcken ute i skogen. Den höll på att frysa så där vackert i kanterna som jag hade hoppats.

Stjärnhimlen.

Här om kvällen var det så otroligt stjärnklart att jag gick ut med kameran i mörkret. Det fanns ingen måne, så stjärnorna syntes extra bra. Jag såg till och med vintergatan som går att urskilja i bilden också, och jag såg ett stjärnfall. Det är alltid extra häftigt. Jag tycker det är skönt att bara stå ensam i mörkret och titta på himlen. Det är lite som att gå ut i skogen när det är som bäst. Livet känns inte lika jobbigt då. Det är vid sådana tillfällen jag är extra glad att bo mitt ute i ingenstans utan gatlyktor, hus och bilar (Uppsalas starka belysning syns ändå i fjärran av bilden fast det ligger drygt två mil bort.) För i staden syns inga stjärnor. Att få se den mäktiga himlen gör det värt att ha möss som väcker mig genom att gnaga i väggarna och tuppar som har gal-tävling klockan två på natten.

Att se universum tycker jag är något slags bevis på att det finns en anledning till livet.

Carro och den blå ballongen.

I söndags åkte jag till fotomässan med Carro. Det var som vanligt jättemysigt och otroligt inspirerande. När vi kom ut därifrån kunde jag inte motstå att fotografera henne med reklamballongen hon plockade med sig. Hon kunde nästan flyga därifrån med den. Nästan. Hade hon lyft på riktigt hade jag tagit tag i hennes fot och följt med.
Åhh.. det hade varit häftigt.

Storbakning.

Emme har haft fullt upp hela helgen.
I lördags åkte hon till sin fina storasyster Lisa och bakade. Syster har nämligen house warming för sin nya lägenhet nästa helg. Så vi bakade hela dagen, bokstavligen hela dagen. Vi bakade lussebullar och lussekatter, knäck-dajm, tryffelchoklad, mera små choklad godisar, en enorm avancerad brasilansk-kruk-frukt-kaka, och ett helt paket pepparkakor.

Vi snurrade runt där i köket hela dagen, fick massa fina saker bakade och invigde julmusiken för året.

Koltrasten och det frostade skrotet.

Hinden utanför fönstret.

Igår morse stod den här lilla sötnosen utanför mitt köksfönster.

Grå november dag.

Uttråkad, ensam och deprimerad.
Jag tvingade mig ut på en 45 minuters promenad i skogen. Bortsett från det har jag mest legat med mjukisshorts på soffan och tittat på Supernatural.

Jag tycker inte om att skriva 'negativa' saker som att bara allt är bajs, men jag vill ändå hålla det ärligt, till skillnad från facebook där alla människor bara tävlar mot varandra om vem som gör mest roliga saker och har bäst liv, och idag var för mig en jobbig dag.

Punkt.

Att städa efter tre generationer, del 3

Igår tömde vi ännu mer. Vi började också ta ner saker från vinden.

Allt som kan sägas i ord finns eller fanns i detta hus. Det finns ingenting jag kan komma på som vi inte hittat i massor, så det är inte så konstigt att det tar en jäkla tid.

Jättegamla sentimentala leksaker, krimskrams, klockor, utdragna tänder, silverbestick, burkar med gammal choklad som möglat sedan täckts med insekter som krupit in och dött där.


Och sedan bara ännu mer skit. Påsar efter påsar med tygremsor, lock till glasburkar, gamla tidningar, tomkartonger, sågspån, kattbajs, och så klart bara massa påsar med massa påsar inuti.

Huvudet i solen.

Gick förbi denna söta häst på förmiddagens promenad. Älskade hur hen stod med huvudet ute i solljuset och kroppen kvar inne i mörkret av ladan. Det fick bilden att se redigerade ut, men den är bara gjord svartvit.

"Just because it's black in the dark.."

Pappa kunde inte vänta till advent med ljusslingorna.

Mötet med skogens konung.

Igår träffade jag på en älg i eftermiddagsljuset. Jag satt i bilen med nervevad ruta, så han verkade inte särskilt rädd för oss. Han små joggade lite och stannade upp i mellan åt. Jag blev jätteglad. Det är det närmaste mötet jag någonsin haft med en älg, och dessutom i vackert ljus och med kameran med rätt objektiv liggandes i knät. Mycket lyckat.

Jag är så glad att älgmordsveckorna är över. Jag kan inte förstå hur människor kan tycka det är roligt att gå ut i skogen och mörda djur.

Och hur vackra är inte älgar? Jag har haft en dröm i flera år om att kasta mig upp på ryggen på en vild älg och bara följa med den in i djupa skogen till älgarnas värld. Det kommer antagligen aldrig hända, men drömma är tillåtet.

Burken.

Tog med mig en gammal burk från farmor och farfars dödsbo i söndags. Jättestor och jättegammal. Jag kom dessutom på vad jag ska ha i den. Fotografier. En förvaring som är vacker att titta på och som dessutom visar sitt innehåll.
Me like.

Det är jobbigt att sakna.

Jag saknar den gröna, levande, sprudlande, friska, kvittrande, blommande, surrande, varma, klara och ljusa sommaren.

Med regnet, blåsten och mörkret var jag bara tvungen att kolla in mina juli fotografier, men det var lite jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara.

November.

Att städa efter tre generationer, del 2

Miljarder garnnystan och servetter, torkade blommor, socker, mjöl, hundmat, diabilder, fotoalbum, rejmyreglas, burkar, senila nötter och kakor, strykjärn som ska läggas i elden, tomflaskor, kläder, tyger, lampskärmar, gamla leksaker, böcker, tidningar, telefoner, matberedare, gamla kort och chockladkalendrar, almanackor, skålar, vaser, mortlar, badmintonracketar och tennisracketar, leksakståg och järnväg, medaljer, utmärkelser, pokaler, polishattar, vapen och ammunition, folkdräkter, vinylskivor och kassettband, blöjor, tomkartonger och bara ännu mer.

Ännu mer av allt.

Fotografier från en annan dimension.

Polaroider är så vackra. Älskar dem. Det är så himla roligt att se bilden framkallas i handen och de får alltid en helt annan känsla. De ser ut att vara minst trettio år gamla allihopa. De blir alla ganska spöklika också. Vad jag än fotograferar och hur jag än gör det får dem alla en övernaturlig ton, men jag gillar det.

Här är de sex fotografierna jag tagit med den senaste filmen. De två övre är på Pernilla från förra helgen, sedan är det en på solnedgången, en på vår svarta Orpingtontupp Midas som jag tog med mig in, torkade av fötterna på och ställde i vardagsrummet för att ta en annorlunda bild, sedan är det morgon dimma och mamma med hatten.


Undrar vad det ska bli på den sista bilden jag har kvar..