torsdag 13 februari 2014

Sanningen om jobbet på mjölkgården.






Så.
Nu ska jag berätta för er vad som hände med jobbet på mjölkgården. Jag gick dit frågade om jobb, de sa "Visst, vi har massa jobb." och jag började några dagar senare. Jag slet och fick göra de smutsigaste och jobbigaste uppgifterna varje morgon, och det var okej med mig. Jag hade inga problem med att gå runt själv och skrapa skit och halma till alla korna. När jag sedan pratade med henne om anställning, en vecka eller så efter jag börjat jobba kom det fram att de inte hade råd att ha mig där, men att jag kunde jobba januari ut eftersom den ena av de två Ukrainarna som jobbade där var bortrest dessa veckor.
Jag blev inte särskilt ledsen över detta eftersom att jag kände efter bara dagar att kroppen började ta stryk. Jag var slut i kroppen en vecka efter jag slutade jobba och mina händer och fötter försöker fortfarande att hämta sig efter alla blåsor och skavsår.

Att ha jobbat där har dessutom gett mig en inblick i kornas liv. Mjölkkorna som sägs ha det ganska hyfsat bra.
Aaa, fast nej.

Det finns mycket som inte går till som det borde.

Kalvarna som föddes fick några få timmar tillsammans med sina mammor, mindre än en dag, sedan ställdes den nyfödda kalven i ett eget litet bås och mamman kördes ut till de andra mjölkkorna.
De nya kalvarna flyttades till en ny inhägnad tillsammans. De lyftes dit av de andra i svansen och örat. Jag skulle hjälpa till med detta, men klarade inte av att hålla dem så. Jag lyfte dem under magen istället.
När kalvarna får sin mjölkhink trängs de och slåss om den. För att inte en annan kalv ska sno en annans mjölkhink slås de hårt på huvudet med en orange pinne av den som håller hinken, så att de ska flytta sig.

De mjölkkorna som inte gick till mjölkningsmaskinen frivilligt samlar de ihop och jagar dit. Detta genom att slå dem med samma tillhygge vid ryggslutet så hårt de kan.
Vissa mjölkkor var extremt halta och vissa magra. En del ungdjur hade stora läskiga bölder på halsen och ansiktet. Jag rapporterade detta. Den där kon är väldigt halt. "Aj då." Är inte den där kon väldigt mager? "Nej då, ingen fara." Ett ungdjur har en stor böld på bogen. "Det är en en vanligt infektion, under behandling."
De tre hundarna som sprang runt där hjälpte ibland till att flytta korna, genom att gå fram och bita dem.

Därför var jag glad att jag bara kunde gå runt och mocka, jag ville inte samla in korna eller mata kalvarna när jag insåg vad det innebar.

Och på min näst-sista dag när jag som vanligt gick och började skrapa skit, visslade jag och knackade lite försiktigt på en mjölkko som inte vill flytta sig där hon låg och sov. Alla andra reste sig och lunkade därifrån, men inte hon. Hon gick inte att väcka.
För hon var död.
Jag letade andning, hjärtslag och rörelser i täcken på liv. Jag gick fram och tittade henne i de öppna ögonen. Men det var ingen där. Jag sprang och sa till min arbetskamrat, som gick fram till kon, och konstaterade sakligt "Yes. Dead." och ringde sedan till ägaren. Kon låg kvar där hela förmiddagen när jag jobbade vidare. De andra korna gick nyfiket fram och nosade på henne. Jag flyttade hennes svans som hängde ner i dyngan så den inte skulle bli överkörd av den automatiska bajs-maskinen. Hennes mage svällde, och hennes ögon sjönk för varje timme som gick.


Så där har ni sanningen.

De veckorna fick denna vegetarian att vilja bli vegan.







2 kommentarer:

Alexx sa...

:'( fyfan

Lisa sa...

Håller med: fyfan!