DEN SENASTE TIDEN.

Städar, tvättar och grejar själv hemma idag.

Lägger ut några fler bilder från den senaste tidens promenader.

Så ser världen ut runt om mig.

SÖNDAG.

Solskensdag.

Massa goda jordnötsmör och sylt mackor till frukost.

Härlig promenad i skoterspår.

Fin möte på fälten.

Bra bok.

Varm dusch.

Sinnessjukt goda hembakade kanelbullar.

Och så "Berättelsen om Pi" ikväll.

Jag mår bättre.

INTERNATIONELLA KVINNODAGEN.

Dagens promenad blev över fältens skoterspår. 

Nästintill vindstilla dag i blåshålet, antagligen för att det var så pass många minus på förmiddagen.

Skaren på skoterspåren gjorde att man kunde gå ovanpå utan att sjunka igenom, mycket härligt, vilket flera hundägare också tyckte.

Solen gassade och reflekterades av snön, värmde ansiktet så bra att det gick att känna strålningens intensitet mot huden och jag fick färg i ansiktet.

Ser kanske lite friskare ut nu.

Hittade en stor gammal ek vid kanten av ett fält. 

Den var ihålig, men levde ändå. Fascinerande med en sådan stor ihålighet. Eftersom stammen troligen hade en diameter på över 1,5 meter så var ihåligheten ordentlig stor, hur högt den sträckte sig gick inte att urskilja då det var mörkt i eken, men över 3 meter iallafall. 

Fick lite lust att hoppa ner i eken och bo där.

Tänk att bo och sova i en ek.

Otroligt mysigt. Kasta ner några kuddar eller halm på botten och så har man ett underbart litet hem.

Ett levande hem.

Det bor nog antagligen redan flera sorters djur i eken, men jag har inget emot att dela.

Bodde inte Peter Pan i ett träd? 

Jag har för mig det.

Har alltid gillat Peter Pan.

Inte karaktären som sådan utan historien.

Historien med en värld där man inte blir stor, där glada tankar låter en flyga och himlen har tre månar.

Internationella kvinnodagen idag.

Girl power.

Idag har jag också ätit i två veckor.

Det går ganska bra.

Antar jag.

Jag äter mycket nyttig och god mat.

Väldigt mycket.

Men blir inte riktigt mätt.

Enorma portioner men magen förstår inte att den ska bl nöjd.

Den vill passa på.

Nu äter hon.

Lite mera, lite mera.

Frustrerande då en stor del med att börja äta var att jag ville bli mätt eftersom jag gått hungrig så länge.

Men jag tror att det kommer tillbaka. 

Förhoppningsvis snart.

Jag tappar fortfarande lika mycket hår och är lika luden.

Men jag fryser inte och jag har mer energi än vad jag haft på evigheter.

Har med största sannolikhet gått upp en del i vikt, men inte något jätte markant. Har slutat väga mig. Det ända det skulle ge mig är mera ångest över bekräftelsen.

Och eftersom jag jobbar på att intala mig att jag inte är min vikt, så ska det inte spela någon roll. 

Den största kroppsliga skillnaden är att min mage står ut som en vanlig mage (eller from time to time, lite mer) vilket jag inte är van vid. När jag inte åt var den väldigt platt eftersom tarmarna hela tiden var tomma, när tarmarna har mat i sig får magen en naturlig bucktning, inte för att det har samlats något fett utanpå, bara för att allt inuti tar mer plats.

Det är jobbigt.

Känner mig automatiskt stor och tjock när magen buktar.

Men jag fotograferar, promenerar, gosar med katter och hönor, hjälper till hemma, spelar TV-spel med brorsan, läser och tittar på filmer. 

Allt som gör att det känns lite lättare, som distraherar, får tankarna på annat.

Det positiva jag ser med det hela är att allt jag äter är så otrolig gott.

Har aldrig förut gillat gröna soppor, att äta frukost eller grönsaker i den här utsträckningen.

Allt jag äter känns som godis, fast godare.

Som att äta det godaste man vet på restaurang, varje dag, varje måltid.

Så eftersom det är internationella kvinnodagen tänkte jag passa på att dela med mig av mina tankar kring det kvinnliga skönhetsidealet.

Det suger.

Kvinnor ska se ut som kvinnor inte små platta flickor.

Kurviga och mjuka.

Starka och oberoende.

Fett är en del av kroppen.

Det behövs lika väl som allt annat.

Djur som har mycket fett är de som överlever.

När vintern eller torkan kommer.

Det är en förutsättning för att klara sig. 

Det är något som djuren inte dömer varandra för. 

Varför gör vi?

DÄR UTE PÅ LANDET.

Där drömmer fåren om gröna ängar och kajorna bygger bon i skorstenarna.

LUGN MEN EFFEKTIV ONSDAG.

Åt spenatsoppa med ägg och avokado mackor till lunch.

Muuums.

Solljus och friska vindar.

Jag hjälper till med pappersarbete och tar promenader. 

Träden i skogen har tappat all snö, så om man tittar på kronorna skulle det lika gärna vara sommar. Man kan luras för ett ögonblick. Tills man åter vänder blicken mot den blöta massan av vitt med ett fint lager av strössel i form av barr som täcker skogens mark.

Jag väntar på att bäckarna ska komma fram, men det verkar dröja lite. På de flesta ställen syns endast snö och is även om det hörs prålande underifrån. Ähh, vafan, jag väntar ju faktiskt på alla tecken av vår som finns. 

Förra året hittade jag första nyckelpigan 10 mars, gäss och svanar som invandrade den 14 mars, första snödroppen den 20:de och blåsippan den 22:a. 

Hoppas, hoppas, hoppas att det blir en tidig vår år igen. 

SKYMTAR AV VÅREN.

I Uppsala är det lika grått som hemma i skogen.

Men det gör ingenting. 

Staden var vacker i alla fall.

I rabatterna skymtade små gröna skott och slasket hade på många ställen torkat upp till dammiga grusbannor efter vinterns ihärdiga sandande.

  Plusgrader, vårvindar och massa människor med sina olika liv som springer om varandra.

Fridfullt och samtidigt händelserik.

Jag gick runt i min egen takt och fotograferade i över en timme. 

Han se en hel del av staden på den tiden.

Sedan mötte jag upp med min familj för att äta ute för första gången på många månader.

Bön-pasta-sallad. 

Med vanlig dressing och vanlig keso.

Jobbig. Men gott.

MARS-KATT.

Husets gamla herre, Mose 14 år, älskar att få lite extra uppmärksamhet.

Så när katt borsten togs fram och vinterpälsen yrde var det någon som blev väldigt till sig.

FRISKA VINDAR.

Just det.

Jag bor i ett blås hål.

Det hade jag nästan glömt bort efter så många stilla vinterdagar. 

Men idag var den tillbaka igen.

Vinden som drar rakt genom huset. Sliter i träden. Välter sopptunnan. Får kinder att domna och ögonen att tåras.

Men den är ganska härlig ändå.

Får världen att inte kännas så stagnerad. 

Mera livfylld, fart fylld. På väg någonstans.

Jag och mamma gjorde en liten upptäcktsfärd runt Upplands små bortglömda landsvägar på förmiddagen. 

Hittade forsande vatten i ån och ett fint träd bredvid.

Fann en kelsjuk katt hemma i kökssoffan och mamma testade nya recept på familjen när hon gjorde söndagsfika. 

Ganska bra söndag.

MARS.

Tysta flingor har seglat ner från himlen nästan hela dagen.

Jag tror inte vädret vet om att det är Mars.

Jag har vädrat i alla fall, för jag älskar hur fräscht rummet känns när jag släppt in frisk luft, och hur det luktar lite vår, även om det inte är vår ute än.

Känns inte som jag gör annat än äter nu förtiden. 

Jag är konstant hungrig och kan nästan inte bli mätt.

Frukost, lunch, mellanmål, middag, kvällsfika. 

Uff, det är jobbigt.

Men mat har aldrig varit så gott.

Idag är det en vecka sedan jag slutade räkna.

Ikväll ska jag äta pannkakor och honungs melon.

SISTA FEBRUARI.

Gillar att februari bara har 28 dagar. De brukar gå ganska fort.

 I alla fall jämfört med Januari som i min värld känns som årets längsta månad.

HÄR KOMMER ALLA KÄNSLORNA PÅ EN OCH SAMMA GÅNG.

Tog en promenad utan jacka idag. Så varmt var det i solen. Idag kan nästan kallas för vår. 

Tidig vår. 

Den utdragna delen av året när alla går runt och drar i ett gummiband, töjer, töjer och töjer och fast det drar ihop sig ibland igen, väntar vi på att det ska gå av, spricka och att våren ska säga pang, som den för eller senare alltid gör. 

Snön smälter i rasande fart och hela världen droppar. Utför stuprännorna går små vattenfall. 

Katterna har vår känslor, hönorna har vår känslor och människorna har vårkänslor. 

Fotograferade min lunch också, omelett och avokado mackor. Sjukligt gott.

På ett sätt känner mig otroligt glad och lättad i själen. Det känns som jag kan klara att möta världen snart igen och det känns som jag kan ha en framtid.

Samtidigt som allt fortfarande är så otroligt åt helvete jobbigt att jag vill krypa ner under täcket och aldrig någonsin komma fram igen.

Resultatet blir humör svängningar och något slags mellanläge i form av melankoli.

Igår målade jag lite, egentligen oinspirerat och irriterat, därför blev det en anorexi bild.

Kvinnor ska ha former.

 När glömde jag det? 

Någonstans i processen när varenda liten fettdroppe blev ett hot. 

När fettet var en parasit som klamrade sig fast vid mig och förstörde min kropp. 

Jag skulle inte vara bra, värd något, förens allt var borta.

Inte var det något livsnödvändigt, bra, gosigt, värmebehållande, mjukt och kvinnligt.

Det var motbjudande. 

Fel. Oacceptabelt. 

Men det finns alltid lite mer. Det behövs alltid finnas lite mer.

Muskler däremot, är bra. Fint. Hud och blod lika så.

Vad är egentligen det mänskliga hatet mot fett?

Det är också en del av våra kroppar.

Gör dem gosiga, kurviga och livliga. 

Hur kan ben och skelett vara finare, bättre och mera rätt?

Skelettet är vår innersta kärna av anledningen att vara längst in, inte ytterst, utanpå, synligt.

Men folk ska inte behöva börja gråta när de tittar på mig. 

Jag ska inte behöva vara kraftlös och svag.

Det är inte så det är tänkt.

Jag är inte min vikt, jag är inte min vikt, jag är inte min vikt..

Vågen är utkastad och våren är på väg.

FRUKOST.

Min terapeut sa något förut om att lägga ihop fotografering med maten.

Så jag fotograferade min frukost.

Jordnötsmör och sylt macka med färsk pressad apelsinjuice. 

Något jag inte ätit och druckigt på evigheter och något jag inte kan få nog av nu.

Att mat kan vara så gott.

BORTGLÖMD KÄNSLA.

Klockan är 22:47 och jag ska krypa ner i sängen och läsa.

Klockan är 22:47 och jag är inte hungrig.

Tvärt om.

Jag är mätt. Typ.

Första gången på väldigt länge.

LILLEBRORS ORD.

"Steg 1. Ät.

Steg 2. Var glad."

Ibland vet min fina lillebror vad man ska säga.

Han är bra på att stötta mig med små medel.

♥

NYA TIDER.

Strålande dag.

Solsken gör verkligen allt lättare.

Termometern visade 20 grader i solen idag. 

När solen värmer så mycket betyder det att det snart är vår.

Dessutom är det inte mörkt förens vid 18:00 tiden. 

Underbart.

Jag tog en lång promenad och blev så varm att jag knäppte upp jackan.

I skogen faller snön från träden och solen skiner in dit den förut inte har nått.

SOLSKEN.

Igår var det sol och jag fotograferade som en galning.

Dessutom hade jag massa energi. Jag hade nästan glömt bort att röra sig kunde kännas så enkelt och lätt.

Jag sprang, skuttade och frös inte.

Att inte räkna är så otroligt skönt och otroligt jobbigt.

Att äta är underbart och panik framkallande.

Här om dagen åt jag en polarmacka med riktig ost och riktigt smör till frukost, istället för min lågkalori yoghurt med lågkalori sylt. Det var första gången på månader jag åt ost, smör och vitt bröd.

Det var gott.

Och att till lunch få äta så många knäckebröd mackor med avokado som jag vill istället för en eller två och sedan vänta 6 timmar på middagen. Försöker ändå att begränsa mig för att inte chocka systemet för mycket. Jag kan än så länge inte bli mätt, bara få ont i magen.

Får ångest efter vare måltid. Med försöker att lugna mig själv med att jag inte alls gått upp 30 kilo för att jag åt, jag kan fortfarande lägga handen mot sidan och känna mina revben. Distrahera. Distrahera. Tänk på något annat. Det var visst bra att du åt det där.

Familjen är överlycklig över att jag äter och försöker göda mig varje sekund. Påfrestande men ändå trevligt.

Igår bakade mamma brownies och jag åt en. Den var god. Första sockret och chockladen på nästan ett halvår. Men kroppen vill ha mera mat än sötsaker. Men jag åt en brownie i alla fall.

Hysteriskt jobbigt var det. Men den var god.

Sen provade jag tre (bokstavligen) chips också.

Inte så bra som jag kommer ihåg det faktiskt.

Då är mina avokado mackor godare.

Det känns som vår i luften.