Luciatåg, snöfall och pussar.

Vi åkte till Gimo för att kolla deras julmarknad i eftermiddags. Det var den sämsta julmarknaden jag någonsin varit på. Det var bokstavligen två stånd, ett som sålde lussebullar och ett som sålde smycken. Jag vet inte ens om det kan kallas för julmarknad. Som tur är ska jag till Sigtuna nästa helg. Det är alltid en fin julmarknad. Det enda som var bra med Gimos var att de hade ett luciatåg. Lucian hade inte riktiga ljus och de sjöng inte särskilt vackert, men det var ändå ett riktigt luciatåg, och jag som missade allt som hade med lucia att göra igår uppskattade denna andra chans.

För övrigt tycker jag att snöfall är romantiskt.

Arthur.

Vi har haft trevliga tuppar, och inte så trevliga tuppar.

Figaro, Zetchu Betche, Rocky, Rek, Maximus, Angelo, Champanj, Orvar, Teddy, Mars, Arthur och Midas.

De som jag verkligen tyckt om är Zetchu Betche, Maximus, Arthur och Midas. De andra var för det mesta ganska irriterande testosteronhöga våldtäktsmän som vi sålt.

Zetchu Betche räddade vi som vuxen tupp. Han hade en otrolig trevlig och intelligens, och han var kär i lilla Prillan. Men efter veckor av intensivvård för att bli av med hans extrema ohyra som inte gav med sig fick vi ta bort honom. Prillan självdog straxt efter detta.

Maximus var min vän. Han var den första kycklingen som vi haft. Knorrmamman ruvade fram fem kycklingar bara veckor efter att vi först skaffat höns. Han var tam och snäll och tyckte om att stå på min axel. Men förra hösten blev han mördad av en duvhök.

Sedan är det Midas och Arthur. De där renrasiga kycklingarna vi köpte i somras. Den vita Brahman och den svarta Orpingtonen. De är de två tupparna vi har just nu. De är sådana tuppar som jag bara kan plocka upp och lägga i famnen, eller som i den här bilden lyfta upp, ställa ner i orörd snö och ta lite bilder på för att sedan lyfta upp och ta med in igen. De är som gjorda för att vara modeller. Och kramiga teddybjörnar.

Fun fact, Arthur är bisexuell. Han är lika intresserad av Midas som av hönorna, och försöker dagligen uppvakta honom med att köra vingen i marken och cirkulera honom, ibland även nypa honom i nacken och kliva upp på honom. Men den kärleken är inte alls besvarad.

11 December.

Hur bra är inte årets julkalender? Jag skrattar högt varje dag. Det måste vara historiens bästa.


"......KRONHJORT! DOVHJORT! ÄLG! REN! RÅDJUR! UROXE!"
"HAHAHAHA!! FEL! Fel, fel, fel, fel, fel, FEL! Uroxen, den finns ju inte... LÄNGRE.... Så..ÄGD!"

Helgen i Värmland.

Jag åkte med familjen till Kil i lördags för att fira Bengt-Gunnars 75 års dag med släkten. Vi träffas inte så ofta, så det var mycket trevligt att se alla igen. Till exempel var min kusin James bara något år gammal sist, och nu har han börjat skolan. Min kusin Julia som gifte sig senaste gången jag träffade henne har nu två små barn, Astrid och lilla Allan.

Vi åt fin middag, pratade, tittade på huset, bakade pepparkakor, fikade och pratade lite mer, och jag fotograferade såklart det hela. Här är några av mina favorit ögonblicksbilder från helgen.

Vinterland.

Idag tog jag på mig överdragsbyxorna och vandrade runt i ett fantastiskt vinterlandskap. 

Helgen har jag spenderat i Värmland med släkten. Det har varit mycket trevligt och jag har fotograferat massor. De bilderna kommer också snart upp på bloggen.

Första snön.

Jag sprang ut med kameran i det vackra snöfallet en massa gånger idag. Jag kunde inte få nog, det blev ju bara finare och finare ju mer snö det kom. Enklare blev det ju inte heller när jag ville använda mig av alla mina tre kameror.

Idag har jag storstädat hos fåglarna, så nu har dem det adventsfint.
Och jag åt jättegod lunch med mamma, en tomat-morot-zucchini-soppa med riven parmesan, en brasa och snön fallande utan för fönstret.

Mys.



Igår gjorde jag två konstiga saker.

1. Vi hittade en nässelfjäril i bilen på väg in till stan. Att släppa ut-ut den kom vi på skulle döda den ganska fort, så den fick följa med i bilen tills vi var framme vid en blomsterhandel. Då fångade jag den i händerna och tog med den in till alla blommor. Där släppte jag den och den flög iväg. Expediterna såg rätt förvånade ut.

2. Morris (min katt = mitt barn) smet ut vid 22:30 tiden och alla skulle gå och lägga sig, och han kunde ju inte vara ute hela natten i minusgrader. Jag var redo för att krypa ner i sängen, men ställde mig och ropade på bajsungen. Han kommer springande fram till mig på förstutrappan, vänder sedan och springer ut och bort igen sådär retligt som betyder "följ mig och fånga mig om du kan". Jag tog på mig ett par gympaskor och gick efter honom. Han sprang framför mig och stannade först när vi kommit ut i det totala mörkret. Då lägger han sig ner på rygg på marken och tittar på mig. Jag lyfter upp honom i min famn och tittar på stjärnorna. klockan var 22:30,det var -2 grader ute,och jag hade endast en t-shirt och trosor på mig. Så stod jag där ute i mörkret med en knaskatt i famnen och tittade på stjärnorna.

Att fotografera stjärnor vid tiden solen brukade stå högt på himlen.

Igår gick jag ut i mörkret igen och fotograferade himlen. Det var nästan nattsvart och klockan var knappt fem på eftermiddagen.

Det fryser.

Igår när jag vandrade ut i skogen kom jag till den här lilla bäcken.
Jag tycker is är så vackert.

Strömavbrott.

Igår kväll blåste det storm hemma hos mig. Så när allt helt plötsligt slocknade och blev svart på sena eftermiddagen kom det inte som en jättestor förvåning.

Sådana tillfällen är det bra att mina föräldrar är ljustokiga, inte mindre nu i december. Vi tände ljus i hela köket, brasan sprakade vidare, glögg värmdes därpå och så spelade vi sällskapsspel. De där favoriterna som jag älskade att spela som liten. Diamanten och labyrinten. Jag vann överlägset i båda spelen. Hehehe.

Och sedan kom strömmen tillbaka en timme senare. Så det gick ingen nöd på oss.

December.

Glad första advent folk!

Huset är pyntat, julmuggarna framtagna och adventsljuset tänt.
Då var allting redo för advent.


Mose, vår femtonåriga katt (vilket tydligen är runt 75 kattår)  har börjat få lite extra fördelar i slutet av sina dagar. Han är senil och vi vet inte hur länge han kommer vara kvar så varje frukost får han lite ost, och alltid av pappa som har blivit hans nya bästa vän.

Vart jag och mina ben har varit i år.

Jag kan tycka att jag inte gör tillräckligt mycket och inte så mycket som jag skulle vilja. Då var det en tröst att hitta de självporträtten jag tagit under året. Jag tar inte mycket självporträtt, och de jag har tagit är i största utsträckning på mina ben, antagligen för att det är den delen av min kropp jag kan få med på bild och fortfarande ha kontroll över bilden och få med mig lite av världen samtidigt.

Men mina ben och jag har faktiskt gjort en del i år ändå.
Jag har bestigit berg, promenerat i stora kända städer och små vackra byar, vandrat runt i skogen, suttit i fören på båten både i Kroatiens turkosa hav och fjällens rena sjöar. Jag har joggat längs glaciärer och vattenfall på Island, jag har stått på toppen av ett berg och skrikigt så hög jag kan, jag har sett midnattssolen, riktiga åskväder, och andra fina dagar.

Jag har sett massa vilda djur, både i Sverige och utomlands, jag har cyklat långa sträckor i sommarvärmen i den svenska landsbygden, jag har promenerat och picknickat i mina gamla hemtrakter med min bästa vän, plockat smultron och kantareller, jag har sprungit längs myrarna i fjällen efter renar, jag har åkt på valsafari i húsavík, jag har ridit islandshäst under en strålande sol och i svart sand.

Vatten och is.

Här om dagen tog jag en promenad till bäcken ute i skogen. Den höll på att frysa så där vackert i kanterna som jag hade hoppats.

Stjärnhimlen.

Här om kvällen var det så otroligt stjärnklart att jag gick ut med kameran i mörkret. Det fanns ingen måne, så stjärnorna syntes extra bra. Jag såg till och med vintergatan som går att urskilja i bilden också, och jag såg ett stjärnfall. Det är alltid extra häftigt. Jag tycker det är skönt att bara stå ensam i mörkret och titta på himlen. Det är lite som att gå ut i skogen när det är som bäst. Livet känns inte lika jobbigt då. Det är vid sådana tillfällen jag är extra glad att bo mitt ute i ingenstans utan gatlyktor, hus och bilar (Uppsalas starka belysning syns ändå i fjärran av bilden fast det ligger drygt två mil bort.) För i staden syns inga stjärnor. Att få se den mäktiga himlen gör det värt att ha möss som väcker mig genom att gnaga i väggarna och tuppar som har gal-tävling klockan två på natten.

Att se universum tycker jag är något slags bevis på att det finns en anledning till livet.

Carro och den blå ballongen.

I söndags åkte jag till fotomässan med Carro. Det var som vanligt jättemysigt och otroligt inspirerande. När vi kom ut därifrån kunde jag inte motstå att fotografera henne med reklamballongen hon plockade med sig. Hon kunde nästan flyga därifrån med den. Nästan. Hade hon lyft på riktigt hade jag tagit tag i hennes fot och följt med.
Åhh.. det hade varit häftigt.